Earth Intruder

Steget utåt

2010-06-02T19:12:00.009+02:00

Hallå där! Du!

Nuförtiden bloggar jag som studentbloggare på unt.se, ifall det har undkommit dig.

Foux du fafa

2010-01-31T15:57:00.000+01:00

Oj. Hej.

Jag känner mig med ens manad att uppdatera, för att inte falla i glömska. Je blog donc je suis. Det kan bli ensamt i Flogsta.

När jag kom hem till Uppsala från Nya Zeeland bankade jetlaggen mig i huvudet med en stenåldersklubba, av sten, varefter jag var knockad i flera dygn. Inte sömn-knockad, utan zombie-knockad; i vaket men ovaket tillstånd. Insomnia deluxe. Kursen, Medie- och kommunikationsvetenskap B, drog igång och jag konsumerade bord, jeans, kaffe och Ramlösa, i en strävan efter att piffa upp såväl mig som rummet. Korridoren var sig lik (förutom att den halvfulla burken EuroShopper-tonfisk som jag tydligen lämnade i kylskåpet när jag for inte längre var ätbar) och jag stiftade bekantskap med en nyinflyttad amerikan, med vilken jag kunde dela jetlag-upplevelser.
- Amen to that, gillar amerikanen att säga.

I fredags kväll återupptäckte jag Uppsalas uteliv. Jag hamnade på jam-förfest i en korridor och skruvade på mig när jag fick medge att jag var den enda i rummet som saknade musikalisk talang (där var killen-med-gitarren, tjejerna med Nico-röst, trummisen och snart även en drös göteborgare med Håkan Hellström-komplex). Det slutade bra, med dans till Flight of the Conchords Foux du Fafa och ett besök på Kalmar nations 80-talsklubb Glasnost, följt av efterfest i Luthagen. När jag kom hem var den fortfarande jetlaggade amerikanen i köket.
- Amen to that, sade han när jag fnissande och vrålhungrig snubblade in för att äta smörgåsar med ost och ruccola.

I lördags bar det av mot Stockholm, sushi med S. och hennes kille M. och ett trevligt debutbesök på Debaser Medis (20-årsdagen öppnar många portar i huvudstaden). Dagen därpå brunch högst uppe i Kaknästornet. På onsdag åker jag dit igen, för att träffa J. (som jag sprang in i på Södermalm i lördags kväll, eftersom den där storstan inte är så stor som man kan tro).

/Matilda, Uppsala.

Högt

2010-01-22T15:37:00.005+01:00

Tillbaka i Uppsala från N.Z., med minnen från höga höjder.

Once a nerd

2010-01-10T15:56:00.001+01:00

Jag tänker på hur det vore att äga, tillika kunna bemästra, hästar. Jag skulle rida i grunda floder och dimhöljda skogar och mitt hår skulle flyga - nej! - sväva (i slow-motion) bakom mig. Till skillnad från många som har vigt sina liv åt att mocka, skulle mina anletsdrag inte kunna förväxlas med sådana som vanligen är utmärkande för hästar. Varför hästägare har en tendens att se ut som, ja, hästar förblir en gåta.

Det här är min sista natt i Havelock North. Tidigt imorgon bitti påbörjas en resa, kors och tvärs över Nordön, som på fredag avslutas i huvudstaden Wellington, varifrån jag tar flyget till Auckland, varifrån jag tar flyget till Stockholm (med mellanlandning i Kuala Lumpur).

Hemåt.

Planen för veckan som kommer präglas till stor del av min bottenlösa nördighet. Imorgon söndag styr vi kosan norrut. Då vi når vår första anhalt Taupo Bungy kommer tidigare nej-sägare, undertecknad inberäknad, att ges en andra chans. Målet för dagen, förutsatt att vi överlever eventuella fall, är Matamata, som under inspelningen av Sagan om Ringen-trilogin snarare bar namnet Hobbiton. Även om scenen nu kommer att se annorlunda ut, med betande får i stället för idoga, småätande hober i trädgårdsland, står kalasträdet kvar. På tisdag ska vi ge oss i kast med Tongariro Crossing i Tongariro National Park, eller - med ett annat namn - Mordor. Vandringen genom nationalparken kan ta upp emot tio timmar och erbjuder tydligen otroligt vackra vyer.

One does not simply walk into Mordor!

Släng dig i väggen, Boromir.

Under onsdagen åker vi söderut, för att framåt eftermiddagen hamna i Wellington. Dagen därpå har vi bokat en guidad LotR-tur i Wellingtonområdet och kommer bland annat att få se Sarumans trädgård, delar av floden Anduin och stället där hoberna gömmer sig för en sniffande Nazgûl under ett träd.

Wonderful.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Supernova, urgent star

2010-01-10T15:56:00.000+01:00

Olika saker som inte känns helt i sin ordning just nu:
orättvisor
Mel Gibson
att sitta inne och plugga framför en skärm när det är 28 grader plus och solsken och samtidigt trevligt blåsigt utomhus.

På söndag morgon drar familjen K. ut på roadtrip i landet, varför jag snarast skulle vilja ha min hemtenta färdigbakad och inskickad.

Annars har jag klippt håret och köpt en svart blomster/fågelburr-liknande sak från 20-talet i en second hand-butik i närliggande art deco-staden Napier. Den gör studierna mer intressanta.

Pang pang pang.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Årsförhör 2009

2010-01-09T15:55:00.000+01:00

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Bodde utomlands, vandrade fram till okända människor för att prompt och med en hurtig hälsningsfras placera min kaffekopp på deras bord, var arbetslös, arbetade inom hemtjänsten, skrapade en bil, bjöds på mousserande i ett klassrum, dansade på O’Learys, dansade på Kalmar nation, gick på Arvikafestivalen, gick på stadsfestival, inredde ett studentrum, hånglade i Ulla Hau, agerade värdinna i eget hushåll, skrev en pjäs, köpte tvättmedel, övergavs, besökte Oceanien.

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag hade ett, och det höll jag inte.

Vilka länder besökte du?

Schweiz, Italien, Frankrike, Holland, Storbritannien och Nya Zeeland.

Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?

27 februari, då jag flyttade till Paris. 2 maj på Fågelsången; ett år senare. Midsommarafton. Födelsedagen.

Vilka var dina största framgångar 2009?

Jag blev mer social, även om någon vill argumentera för att jag redan var det, eller inte har blivit social över huvud taget, tvärtom; började recensera skivor igen, vann en Tradera-auktion, fick bevaka ett flertal festivaler å lokaltidningars vägnar under sommaren, började skriva för Kalmar nations tidning Gyckeln, klarade av höstterminen med genomgående bra betyg.

Största misstaget?

Att jag inte valde att studera på Sorbonne, med studiemedel, i ett halvår i våras. På så vis hade vistelsen i Paris blivit mer ingående och pengarna hade inte behövt ta slut.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej. Jag brände mina ben på annandag jul.

Bästa köpet?

Resorna, mitt skrivbord, mina hållbara Doc. Martens, min Way Out West-biljett, min dator och mina antikvariatsböcker.

Vad spenderade du mest pengar på?

Resor i första hand. Därefter kläder och rödvin, förmodligen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Fårö i den sena sommaren. När N. kom till Paris, lätt berusad i solglasögon. Att sitta vid kanalerna i Amsterdam. Att hälsa på H. i London. Att fira födelsedagen med nära vänner.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2009?

Paris - Patrick Wolf
This is the way - Devendra Banhart
Daniel - Bat for Lashes
Scenic world - Beirut
When I grow up - Fever Ray
They made frogs smoke ‘til they exploded - múm
She’s lost control - Joy Division
Come back song no. 1 - Lacrosse

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Inte gladare än 2008 - året då allting hände: explosioner - men ändå gladare än alla år dessförinnan.

Hur många one-night-stands hade du?

Inga, faktiskt.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Ältat.

Hur tillbringade du julen?

På resande fot med familjen i Nya Zeeland. Min pappa hoppade bungy jump och vi åt osande pizzor från Pizza Hut när vi kom hem, framåt kvällen. Klappar öppnades på juldagens morgon. Det var befriande annorlunda.

Blev du kär?

Ja.

Bästa böckerna du läste i år?

Mandarinerna - Simone de Beauvoir
Gentlemen - Klas Östergren
Bübins unge - Mare Kandre

Största musikaliska upptäckten?

múm.

Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

Ett gäng väninnor kom upp till mitt studentrum i Uppsala; vi drack giftgröna drinkar och pratade och lyssnade på nostalgisk musik och dansade på en korridorsfest runt hörnet.

Hur skulle du beskriva din stil år 2009?

Förvirrad.

Vad fick dig att må bra?

Vännerna, resorna, kulturen, min snowboard, N., Södermalm, London, kaffe, Göteborg mitt i natten.

Vem saknade du?

Familjen.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Dandy

2010-01-08T15:55:00.000+01:00

2010.

TV-kanalerna, som i Nya Zeeland är pepprade med reklampauser och dålig sit com, presenterar listor med 00-talets - Spirit of the 00’s - eller årets bästa musikvideor. Ett helt årtionde har passerat förbi sedan millennieskiftet. Då var jag rågblond, tio år gammal, kort för min ålder och skrämt uppspelt på en snöbeklädd gata i Kalmar. En salongsberusad väninna till mina föräldrar hällde Pommac på min jacka och fnittrade fram ett oj och det känns inte alls som om tio år har gått.

2010.

Jag har inga nyårslöften, annat än att jag ska bli en bättre människa. Regelbundna uppgraderingar. Social skills, et cetera. Annars ska året bli ett de nya upplevelsernas år.

Exempel:

1 januari. Spela på hästar.
Jag satsade 10 dollar på icke-populära Arctic Heights, eftersom jag - om hästen mot alla odds hade vunnit - skulle ha kammat hem storkovan. Nu gjorde hästen inte det. Området var fullt av uppklädda (verkligen uppklädda, i stora frasiga hattar och långklänningar) Hastings-bor och snoriga, glassätande barn.

Jag undrar om människor är lika uppklädda på Kalmartravet.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

En expedition

2010-01-07T15:53:00.000+01:00

De senaste veckorna, från minusgrader och knastrande snö till ljummet poolvatten utanför fönstret, har varit omtumlande. En kväll, när klockan närmar sig midnatt här och middag i Sverige, finner man sig plötsligt sittande i skräddarställning på en fram till nyligen okänd bädd, i ett fram till nyligen, och i stor utsträckning ännu, okänt land. Kläderna har packats upp och stuvats in, romanerna ligger tryggt på nattygsbordet, en lillasyster med blont hårsvall som en storm på huvudkudden sover i sängen intill och en långsam vardag har börjat infinna sig.

Två dagar innan avfärd, den sextonde, blev jag 20. Vuxen, eller åtminstone inte längre att räkna som tonåring. Limbo av ambivalens. Dagen firades med ett första besök på Bolaget, appletinis, fest och en bunt vänner från när och fjärran, som jag härmed skulle vilja ta tillfället i akt att tacka. Jag har förärats med fånigt goda vänner. Tack för att ni tog er upp till frusna, knastrande Uppsala och tack för att ni finns till. Och till L., som snart åker till Neapel för att strosa i grå gamla gränder och studera italienska, skulle jag vilja kasta iväg ett lycka till. Du är modig och bra och jag kommer att sakna dig.

Den artonde befann jag mig så i ett flygplan, någonstans ovan Långtbortistan och väl omhändertagen av Malaysia Airlines uppiffade flygvärdinnor. Etapp ett, Stockholm Arlanda-Kuala Lumpur International Airport, klarades av på tolv obekväma timmar. Jag sov inte en blund utan hängav mig i stället åt, bland annat, P.S. I love you (misstag) och District 9. På KLIA väntade ett förhandsbokat hotellrum, komplett med dusch, kaffe och dunbädd, och femton timmar senare kunde en andra och sista etapp inledas.

Resan fortlöp med andra ord förvånansvärt smärtfritt. Jag fumlade varken bort pass eller plånbok, glömde sjalen i sätet men insåg - vilket inte är likt mig - redan efter tre rader vad jag hade gjort; jag gick inte vilse på enorma KLIA, blev aldrig medförd till ett litet, svettigt rum för att kroppsvisiteras, undveks av knarkhundar och behövde inte ens krångla med datorn för att placera den i en speciell låda vid säkerhetskontrollen. Det var för smärtfritt för att vara sant. Min väska bestämde sig därför för att inte anlända till Nya Zeeland med mig. Den trivdes bra i fuktiga Malaysia, bland de uppiffade flygvärdinnorna.

I Auckland väntade släkten, bestående av familjen (minus en äppelplockande lillebror) och moster med familj. Ett par tröstande cheeseburgare senare for vi iväg mot området Coromandel och turistorten Whitianga, tre timmar från Auckland, där vi hyrde ett hus vid havet i ett par dagar. Coromandel är ett speciellt och vildvuxet område, med krokiga vägar och otaliga bondgårdar. Vi vandrade i djungeln, ner till den gömda stranden Cathedral Cove och dess stenformationer. Vi undersökte attraktionen Hot Water Beach, där underjordiska varma källor värmer upp stranden och turister mödosamt gräver egna pooler invid vattenbrynet. Vi gick på spa, tog färjan över till Cooks Beach, besteg ett lagom högt berg och åt på det charmiga kaféet Eggcentric, där varje måltid, oavsett vad, innehåller ägg i någon form.

Snart bar det av på nytt. Nästa anhalt blev den alldeles särdeles illaluktande staden Rotorua, där min resväska duktigt nog väntade på mig. Vi bodde på motel (en form av boende som tycks vara väldigt vanlig i Nya Zeeland, som vidare tycks vara ett land utan kollektivtrafik) och besökte det maoriska kulturcentret Te Puia, som inhyser såväl lärorik antropologi som två inburade kiwifåglar och anledningen till stanken: massor av varma, pysande källor. Jordens svaveldoftande innanmäte på vädring.

Nya Zeeland har fått en stämpel som en extremsporternas högborg. Backpackers som passerar genom landet lämnar det inte förrän de har hoppat bungy jump och i varannan butik i städerna säljs attiraljer för surfaren. Vårt resande sällskap ville givetvis inte vara sämre. Min lillebror H. rullade i en Zorb i Rotorua, vilket innebär att du rullar nerför en backe inuti en platsboll delvis full av vatten. Ja, en plastboll. Dagen därpå, på julafton, packade vi åter ihop våra saker för att fara söderut. På vägen stannade vi till utanför staden Taupo. Bungy jump stod på schemat och jag vankade oroligt av och an på bron ovan Waikatofloden, från vilken de modiga hoppade rakt ut. Fritt fall. Jag önskade att jag var en sådan som vågade; önskade att jag fortfarande kunde överraska mig själv. Det får bli en annan dag. Jag tänker inte lova att jag ska ha hoppat innan jag reser hem härifrån. Jag önskar bara att jag fortfarande kan överraska mig själv och har ännu inte givit upp allt hopp.

Min pappa kan fortfarande överraska mig. Här finns en video på hans hopp. Det är perfektion.

Mina föräldrar och tre yngre syskon har bott, arbetat och gått i skolan i Nya Zeeland i ett halvår nu. De bor i ett svart hus med lurviga heltäckningsmattor och pool i den fina, sömniga förorten Havelock North i Hawke’s Bay. Där är jag nu, mitt i natten i det svarta huset, med en sovande lillasyster i sängen intill. Kusinerna hyr ett hus femtio meter härifrån i en vecka till, imorgon stundar vinprovning och tempot är lågt. Jag trivs med det.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Green Park

2009-12-08T00:03:00.005+01:00

Jag var och hälsade på min bästa vän H. - för närvarande bartender på en kvarterspub - i London för ett par veckor sedan. Här är jag och M., som kom till stan från sina studier norrut, i Green Park, bland alla löven.

Foto: H.

Samtal

2009-12-07T23:01:00.004+01:00

Nina Hemmingsson.

Erica Jong

2009-12-07T00:51:00.011+01:00

På en buss från Kalmar till Stockholm, hela dagen. Där var mannen med död i andedräkten, precis bakom. Där var damen som inte kunde bestämma sig för om hon ville läsa kioskvältare eller rastlöst blicka ut genom fönstret, precis bredvid; irrande blick på inget, annat än regn mot asfalt och grånade stugor som en gång var belägna i lummiga skogar och kanske befolkade av framtidstro - men som nu går under intill motorvägar och av snoriga barn utkastade Cola-burkar. Jag hinner knappt undra över vem som bor där (och varför) innan stugan ersätts av en annan, eller av reklam som stolt indikerar att det kommer ett McDonald's om tre kilometer.

Under pappret som omhöljde min bok och tidsfördriv - införskaffad på ett antikvariat förra veckan - gömde sig ett blått omslag med rosa, fluffiga moln. Det är ofta så: när pappret kring boken har blivit slitet och fult och man tvingas ta bort det, finns där under ett vackert omslag som ger boken än mer rättvisa. Som i fallet Erica Jongs Rädd att flyga, och de fluffiga molnen.

Erica Jong.

Författaren och journalisten Isadora Wing funderar över äktenskapet, som boja eller trygghet; hon funderar över frihet och ensamhet, över om dessa två måste gå hand i hand och om hon i sådana fall är kapabel till att våga kasta sig ut och iväg. I stället för att slita sig loss från bojorna genom att bosätta sig i en enslig stuga på en alptopp - med skrivmaskin och ostörda tankar - överger hon sin make för att ge sig ut på en märklig resa genom Europa, med en man som hon precis har träffat. Är det frigörelse? Kanske. Jag har fortfarande hälften kvar.

I Kalmar var det som vanligt, vilket var en lättnad. När allting rör sig står gamla hemstaden still (inte bokstavligt talat; där fanns ju till exempel värsta nybyggda shoppingkomplexet). Vi hade kul, orden tog aldrig slut och jag saknar vännerna, redan.

Ingen fantasi - det är det som gör en människa till ett odjur.

Writer's block

2009-11-25T16:31:00.007+01:00

Skrivkramp. Jag borde ha skickat in en fyndigt författad, lagom lång och tänkvärd krönika i morse. Inspirationen flög bort över domkyrkan efter morgonens föreläsning om politiskt PR. Jag tror att jag behöver sömn, alternativt en sådan där shot med Red Bull som säljs intill desinfektionsmedlet på ICA.

Hemkommen

2009-11-24T18:44:00.008+01:00

But oh don't you miss Soho
Where everybody goes
La de di la de di da diddy

Uppdatering kommer när tid finns. Min välkomstkommitté hälsade glatt och bestod av regn, damm och arbete. Jag kom hem vid halv fem inatt, seminarium fem timmar senare. Min prestation var tvivelaktig.

London i november.

And if I seem a little strange, well, that's because I am

2009-11-18T09:19:00.010+01:00

The Smiths, Unloveable

Ikväll drar jag härifrån till Stockholm, imorgon vidare till London.
Vi hörs.

En inblick i Spelet

2009-11-16T01:49:00.019+01:00

Det här är jag när jag tittar på minimala fotografier på Uppsalas konstmuseum i min färgglada utstyrsel, dagen efter. Gul. En oväntat nog överrepresenterad färg på fredagens tillställning.

På Kalmar nation väntade undersökande journalistik i Günter Wallraffs fotspår. Inför nästa nummer av nationstidningen, som kommer ut någon gång i slutet av månaden, har vi studerat omdiskuterade The Game, eller Spelet, av Neil Strauss (som nu tycks ha fått en svensk motsvarighet i självhjälpsboken Alla får ligga av Henrik Fexeus). Det är en djuplodande guide i hur man, som smått socialt missanpassad eller ständigt bortvald kille, kan hitta sitt livs kärlek, eller åtminstone någon som är villig att följa med en hem för en halvtimme. Neil Strauss arbetar taktiskt - steg efter steg - med att måla upp könsnormer och hur dessa bör betraktas eller användas för mannens vinning. Spelet erbjuder en boost självförtroende för den som är ute på jakt, då devisen är att alla killar kan, om de bara ges en förståndig Neil Strauss-knuff framåt.

Vi införskaffade en lightvariant av Neil Strauss raggningsbibel vid namn Lär dig Spelet på 30 dagar och antecknade grundläggande råd (Lär dig inleda, Lär dig samtala, Dag 22: nu ska vi fokusera på att få hennes telefonnummer!). I fredags kom så kvällen för den stora prövningen. Frågeställningen var dels om Spelet verkligen kunde fungera, dels om Spelet kunde fungera lika väl för en kvinna som för en man.

En nationsklubb i Uppsala är förvisso inte en stel bar i USA. På nationsklubben i Uppsala höjer ingen på ögonbrynen när en tjej köper en öl till en kille. Det mesta går och det mesta gick, med blandade resultat. Mitt försöksobjekt blev X från Kalifornien, då han lägligt nog stod ensam i ett hörn vid tillfället för undersökningen. Resultat: över förväntan, följt av två timmars hukande under bord. Det tog cirka 02.30 minuter innan X från Kalifornien, utan ett ord, kutade bort till baren och köpte mig en cider. Jag hann inte protestera, vilket jag annars hade gjort. 1. Jag är upptagen och 2. jag ogillar konceptet som går ut på att ge varandra gåvor - som en form av ett inte sällan påtvingat löfte om umgänge - trots att man bara har talat med varandra i någon timme (eller 02.30 minuter). Nu arbetade jag visserligen undercover och cidern stärkte vår undersöknings trovärdighet. När X från Kalifornien blev väl närgången genomförde jag min flykt, och tvingades gömma mig för honom resten av kvällen. Alltså, generaliserande slutsatser: 1. det går alldeles utmärkt att inleda en konversation med en allmän fråga om exempelvis musik. 2. Amerikaner är vana vid att killen ska bjuda, gärna fort och utan att först fråga tjejen huruvida hon vill ha något eller inte. 3. Ytterligare en anledning till varför man inte bör bjuda okända människor på drinkar är de skuldkänslor som drinkens mottagare får erfara efter att hen har dissat köparen av drinken. Jag tycker synd om X från Kalifornien, som inte förstod att han blev utsatt för ett test och som inte förstod att en cider inte automatiskt betyder vilt-sex-i-din-90-säng.

Nej, Neil Strauss kan gå och dra något gammalt över sig.

Qui n'a pas besoin de moi

2009-11-15T23:15:00.007+01:00

Anna Ternheim, A French Love (Naked)

Hälsar den androgyna indiekillen

2009-11-13T17:23:00.013+01:00

Fem bilder listar 5 psykologiska.

Och snart ska jag på förfest med tema färg. Förberedelserna kan komma att bli problematiska, trots bra musik och solitärt vindrickande. I min garderob finns, visserligen, en hel del färger representerade, men jag tvivlar på att jag äger ett fullständigt kit (förutom det svarta kitet, vilket är en inte särskilt fantasifull nödlösning). Den ursprungliga planen var tema det andra könet, varför vi draggade i brist på kreativa idéer på det senaste Gyckeln-mötet, hemma hos F. i Uppsalaförort. Den allmänna uppfattningen var att jag - prydd med rak mustasch och håret i mössa - kunde tas för liten, androgyn indiekille. Det får bli en annan dag. Därefter blir det förhoppningsvis färgglad migration till Kalmar nation och klubben Boom goes the dynamite.

Höstdeppen försvann med snön, och insikten om hur snart jag befinner mig på ett plan mot de brittiska öarna. Londonresan känns som en välbehövlig sejour. Långt från den nuvarande och inte vidare upphetsande delkursen Strategisk kommunikation, med ett överdrivet fokus på ekonomiska begrepp och aspekter. Långt från kall väg (trots tumvantar) in till stan. London calling och så vidare.

Parisguide

2009-11-08T16:50:00.032+01:00

Matildas guide till Paris.

Paris är den stad jag känner bäst, efter Kalmar och Uppsala. Därför - och mycket på grund av en plötslig saknad - bestämde jag mig för att (inspirerad av bloggen niotillfem, som har en New Yorkguide, en Berlinguide och en Stockholmsguide) snickra ihop en högst personlig guide till staden, bortom den allra mest klassiska turismen.

Mitt stormiga förhållande med Paris började egentligen i sexan, då jag inledde mina studier i franska, men fick fäste i ettan på gymnasiet, när jag for dit med franskaklassen. Vi gjorde allt det som skulle göras; åkte båt på Seine, såg Eiffeltornet, vandrade runt i Montmartre och smög ut på stadens gator om kvällar och nätter för att dricka rödvin, röka vattenpipa och fnissa på trappor. En dag tappades jag bort i tunnelbanan, då jag stannade upp för att lyssna på en gatumusikant och sedan inte alls kunde hitta varken klass eller lärare. Först blev jag panikslagen, därefter beslutsam. Jag befann mig vid Galeries Lafayette och skulle ta mig till Hotel Montmartrois i Montmartre. Sagt och gjort. En timme senare kunde jag pusta ut i ett tomt hotellrum, efter en hektisk tunnelbanefärd med en sydfransk mamma och hennes barn. Två timmar senare störtade en lärare på gränsen till sammanbrott in och kramade lättat om mig. Här skulle jag kunna leva, tänkte jag. Ett år senare åkte jag på en två veckor lång språkresa till staden med stort P. Tre år senare bosatte jag mig i ett litet rum i det 15:e arrondissementet.

Varsågoda.

SHOPPING

Espace Kiliwatch
4 rue Tiquetonne. Metro: Étienne-Marcel
Nära det stora shoppingkomplexet Les Halles, som inhyser de stora kedjorna och också kan rekommenderas. På Kiliwatch samsas kända designers och märkeskläder (Diesel och svenska Cheap Monday för att nämna några) med vintage i mängder. Priserna, även vad gäller second hand, ligger vanligen en liten bit över H&M:s
standardpriser men utbudet är handplockat av någon
med en förträfflig smak och här och var på tusentals krokar och galgar lurar fynd för nästan inga pengar alls. Jag pekar särskilt på Kiliwatch åt den som letar skor. Längs alla väggar i den stora butiken trängs kängor och stilett (de oknutna Bally-kängorna på bilden kommer härifrån).

Free 'P' Star
8 rue Ste-Croix-de-la-Bretonnerie. Metro: Rambuteau eller Saint-Paul
Mitt i Maraiskvarteren. En av mina favoriter bland second hand-butikerna i stan; trångt med stora lådor (ofta märkta 1, 2 eller 5 euros) blommiga klänningar och fina handväskor och en källarvåning (till vilken man kommer efter världshistoriens smalaste trappa) full av fynd.

Noir Kennedy
12 och 22 rue du Roi de Sicile. Metro: Saint-Paul
Kläder inspirerade av 80-talets (alternativa) musikscen, engelska telefonkiosker till provrum, band-t-shirts, vintage, charmigt slitna Doc. Martens och klänningar från obskyra designers. Stället har också en shop på Internet.

Le66
66 Avenue des Champs-Elysées. Metro: George V
Second hand, Acne, Carin Wester. På pampiga Champs-Elysées.

Rue d'Alésia
Metro: Alésia
Här kan du hitta märkeskläder för nedsatta priser. Förra säsongens modeller och modeller med fabriksfel. Det är fortfarande dyrt, men du slipper få en hjärtattack när du tittar på prislappen innan du hänger tillbaka klänningen (vilket jag fick en gång inne på Galeries Lafayette, eftersom klänningen som jag nonchalant och tuggummituggande provade kostade 13 000 kronor - och jag är klumpig).

Kvarteren runt Centre G. Pompidou
Metro: Rambuteau eller Hôtel-de-Ville
Second hand (bland annat ett ställe med tusen och åter tusen begagnade Converse-skor i bra skick) och billiga butiker.

Les Puces de Saint-Ouen
Metro: Clignancourt
Sägs vara världens största loppmarknad. Här finns allt, allt, allt, särskilt inomhus, bland malätna gamla Chanel-väskor och minst lika malätna gamla damer med käppar. Öppet lördag till måndag.

Shakespeare and Company
37 rue de la Bûcherie. Metro: Saint-Michel Notre-Dame
Ett av mina absoluta favoritställen i Paris. Här finns dels ett antikvariat, dels en bokhandel, med enbart engelsk litteratur. På den övre våningen finns ett dammigt, vackert, oorganiserat bibliotek fullt av böcker att läsa från pärm till pärm på plats, samt en sliten skrivmaskin i ett nedklottrat bås som man får sätta sig vid om den är ledig. Ibland kokar någon kaffe, ibland hålls där föreläsningar. Bokhandeln var även ett förlag som bland annat gav ut James Joyce, när det begav sig.

The Red Wheelbarrow Bookstore
22 rue Saint Paul. Metro: Sully-Morland eller Saint-Paul
Mer engelska böcker.

BARER

Au Roi du Café
59 rue Lecourbe. Metro: Sèvres-Lecourbe
Ett kafé/bar som ligger mittemot huset som jag bodde i under min senaste vistelse i Paris, i ett område som få turister söker sig till. Gott kaffe, fullsatt om kvällarna.

Pop In
105 rue Amelot. Metro: Saint-Sébastien Froissard
Trångt, trevligt och lagom svettigt ställe där en DJ snurrar indie, britpop och postpunk. Bra blandning av gestikulerande fransmän och internationella besökare.

Chez Georges
11 rue des Canettes. Metro: Saint-Germain-des-Prés eller Mabillon
I en smal gränd i kvarteren kring Saint-Germain-des-Prés ligger mysiga Chez Georges, lätt att spatsera förbi för den som inte letar. Källaren är en krokig lokal med lågt i tak där locals, au-pairer och studenter från världens alla hörn skålar med otaliga glas billigt vin. Musiken är inte att kommentera på; Chez Georges är en av många likadana barer i Paris, som har blivit populär för sitt läge och sina besökare.

KLUBB/KONSERT

La Flèche D'Or
102 rue de Bagnolet. Metro: Gambetta eller Alexandre Dumas
I en före detta tågstation, med pampiga salar och övervuxen räls utanför fönstren, ligger La Flèche D'Or som ständigt lägger ned, startar upp och lägger ned på nytt. Nu är stället i full gång igen, med klubb ibland (populär electro och pop dominerar) och livespelningar ibland, med små, ofta brittiska, band. Överkomligt inträdespris, välkomstöl, tilltalande inredning och ett enormt rökrum i ett nedgånget väntrum.

Le Truskel
10-12 rue Feydeau. Metro: Bourse
Till Le Truskel vallfärdar franska DJ:s, lokala band och hippa ungdomar. Musiken som serveras är varierande - från rock till electro till söt pop.

L'International
5-7 rue Moret, Paris. Metro: Parmentier
Nyöppnat ställe som försöker hålla en internationell (vilket i franska indiekretsar vanligen tycks betyda anglofil) prägel, på musiken som spelas och banden som bokas. Lokalen är stor och snygg och publiken, liksom musiken, internationell.

Social Club
142 rue Montmartre. Metro: Bourse eller Grands Boulevards
En lite hippare, lite dyrare klubb nära de stora boulevarderna i Paris, inhyst i en steril källarlokal. Här spelar inom kort stora elektroniska band, för att ge en bild av utbudet, som The Bloody Beetroots och 2manydjs, men också en del noise och experimentell postrock.

La Cigale
120 Boulevard Rochechouart. Metro: Anvers eller Pigalle
Snarare ett fullblodigt konsertställe än ett dansställe. Framöver bjuds det, bland annat, på Kent och Grizzly Bear.

Le Bataclan
50 boulevard Voltaire. Metro: Oberkampf
Här spelar de ännu större banden när de bevistar kärlekens huvudstad, aktiva i allsköns genrer. Vi snackar Dizzee Rascal, In Flames, Alice in Chains och Mando Diao inom en snar framtid.

KULTUR
Värt att tänka på: de flesta museer i Paris är gratis för den som är under 18 år. Många museer har stängt på måndagar.

Centre G. Pompidou
Place Georges Pompidou. Metro: Rambuteau eller Châtelet
Modern konst, som ofta känns igen, i mängder. Ta en stor cappuccino från Starbucks och sätt dig på den märkliga fontänen utanför för att vila fötterna när du känner dig färdig med det kulturella besöket.

Cimetière Montparnasse
3 Boulevard Edgar Quinet. Metro: Raspail
Charles Baudelaire, Simone de Beaovoir, Jean-Paul Sartre, Samuel Beckett, Marguerite Duras, Kiki, Guy de Maupassant, Serge Gainsbourg och André Citroën (för bilfantasten). Med fler döingar.

Cimetière du Père Lachaise
16 rue de Repos. Metro: Père Lachaise
Delacroix, La Fontaine, Modigliani, Molière, Marcel Proust, Édith Piaf, Oscar Wilde och Jim Morrison. Med fler döingar. Den här fina kortfilmen, av Wes Craven, berättar historien om ett par i kris på Père Lachaise:

Espace Dalì Montmartre
11 rue Poulbot. Metro: Abbesses
Ett litet Dalì-museum med okända verk från tidigare år och då främst från de år som konstnären spenderade i Paris och Montmartre.

Institut Curie
26 rue d'Ulm. Metro: Place Monge
Radioaktivitet. Forskningscentrum och museum, med fokus på Marie Curies liv och arbete.

Musee Picasso
5 rue de Thorigny. Metro: Saint-Sébastien Froissard eller Saint-Paul
Litet, intressant och relativt billigt Picasso-museum i trevliga Marais.

Centre Culturel Suédois
11 rue Payenne. Metro: Saint-Paul eller Chemin Vert
Svensk konst och kultur mitt i Paris, ofta med spännande utställningar och ibland konserter med svenska band (samt gott, redigt svenskt kaffe och kanelbullar på det svenska kaféet).

Saint-Germain-des-Prés
3 Place Saint-Germain-des-Prés. Metro: Saint-Germain-des-Prés
Stadens äldsta kyrka som byggdes så tidigt som på 500-talet och som har gett namn åt området runt omkring.

KAFÉER

Café des Deux Moulins
15 rue Lepic. Metro: Blanche
Kaféet från filmen Amélie från Montmartre. Nu utan originella stammisar men med överpriser och turister. Jag tycker fortfarande, trots allt, att det är värt ett besök. Testa deras crème brûlée och knacka långsamt sönder det översta lagret med skeden.

Arabiskt kafé med sött te, mysig källare och vattenpipor (fast kanske inte längre, efter rökförbudet)
Någonstans längs rue de Clignancourt nära Montmartre. Metro: Barbès-Rochechouart

Café de Flore och Café Les Deux Magots
172 Boulevard St. Germain resp. 6 Place Saint-Germain-des-Prés. Metro: Saint-Germain-des-Prés
På det förstnämnda hängde existentialisterna Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, på det andra svepte Hemingway drinkar och bet på pennor. Det är dyrt, har bordsservering och lockar inte med överkomliga kaffepriser - tvärtom. Passa dock på att betrakta ställena från utsidan när du besöker kyrkan Saint-Germain-des-Prés som ligger intill.

... och nästan alla andra kaféer i Paris.

PICKNICK

Trocadero
Metro: Trocadero
Med utsikt över Eiffeltornet fast på andra sidan floden Seine, på tryggare avstånd från försäljare och tjocka turister.

Parc de Monceau
Metro: Monceau
En liten, rund park vid Boulevard de Courcelles, perfekt för jogging eller picknick.

Trapporna vid Sacré-Cœur
Metro: Anvers eller Abbesses
Visst svämmar det över av turister och visst kan trubadurerna på trappan bli en aning påfrestande efter ett tag och tre versioner av Wonderwall. Men här händer alltid något. Första gången jag var i Paris, på skolresa i ettan på gymnasiet, hamnade vi i ett gäng som spelade och sjöng och den äldre tjejen bland oss viskade att nu, nu ska ni få se hur man hånglar upp en kille, varpå hon hånglade upp han som såg ut som Johnny Depp och var hög som ett hus. En annan gång - under tågluffen - drack vi rom med ett par eldslukare, där på trappan. De levde ingenstans men överallt i världen, sade de.

PROMENADER

Quartier Latin
Metro: Saint-Michel Notre-Dame
Vandra i de slingrande gränderna i studentkvarteren och runt universitetet Sorbonne.

Marais
Metro: Saint-Paul
Ett område med kaféer och homosexuella designers, små butiker och ett judekvarter (med god shawarma, liknande kebab).

Montparnasse
Här - i det kvarter som kom att bli Paris nya kulturkvarter efter Montmartres uppgång och fall - samsas stora, livligt trafikerade gator med mindre sådana, exklusiv shopping (och vanlig shopping på rue de Rennes, metro: Rennes) och otaliga crêperier.

BOENDE

Besök den eminenta hemsidan Hostelworld för det här ändamålet (om du vill bo på vandrarhem och inte ett bättre hotell, vill säga). Jag har bott på Hotel Montmartrois (6 rue du Chevalier-de-la-Barre, metro: Chatêau Rouge) i Montmartre som var enkelt, men åtminstone ett hotell, och på vandrarhemmet Friend's Hostel (122 Boulevard de la Chappelle, metro: Barbès-Rochechouart) som var äckligt, men åtminstone väldigt billigt och nära Montmartre (han som stod i kassan såg ut som Norman Osborn/Green Goblin i Spider-Man och var otrevlig).

Scenskräck

2009-11-07T18:31:00.012+01:00

När jag gick i mellanstadiet gick jag med i en teatergrupp som höll till i Falkenbergsskolans aula en eftermiddag i veckan. Det var inte för att jag ville få utlopp för en slumrande teatertalang eller för att jag fann teater roligt, utan för att i princip alla andra tjejer i klassen anmälde sig till gruppen, ledd av en storbystad bohemisk dam med ambitioner till skyarna. Hon samlade ihop oss, betraktade oss skeptiskt och började därefter taktiskt sålla agnarna från vetet, som vore vår lilla teatergrupp en grupp med potential och Dramaten-material. Mitt teatraliska CV är av ett knapert slag. Jag minns att vi satte upp Det blåser på månen, med två söta sångfåglar till skådespelerskor i huvudrollerna, men inte vad jag hade för roll (det kan ha varit en person som nynnande sopade golvet på en båt). I Dracula spelade jag en kvinnlig vampyr i Draculas slott, som väste och liksom flöt fram över golvet. I Drottningens halsband spelade jag fascinerad hovdam med en (1) replik:
- Oh, är det guld?
Som jag övade på orden, om och om igen i källaren under aulans stora scen, innan föreställningen. Trots att jag knappt skulle göra något, än mindre tala, infann sig en överväldigande, kallsvettande scenskräck, som långsamt tunnades ut med åren, trots att damen aldrig gav mig en större roll (att spela prinsessan i Dummerjöns toppade karriären; jag satt med en prinsessa-aktig pinne i handen, skakade på huvudet och red till slut, varför är ännu okänt, iväg på en åsna tillsammans med Dummerjöns) men den finns fortfarande där. Scenskräcken. Jag kan tala inför kurskamraterna, men skulle tveka och förmodligen neka om någon bad mig att recitera en dikt inför hundra personer.

Igår kväll var jag på Spela-kväll på Kalmar nation tillsammans med Gyckeln-gänget. Fullt av folk, open-stage, talanger och dårar. Jag kan inte spela instrument, varför det aldrig blev aktuellt för mig att hoppa upp på scenen, grabba tag i en gitarr och riva av två sluddriga versioner (på raken) av Hurt. Men jag avundades alla som vågade, trots att de ibland knappt kunde (på grund av saknad talang eller för många billiga öl från baren). När en kille som kunde plinka men inte sjunga Radioheads Karma Police äntrade rampljuset, hoppade en främling upp för att fylla i med text. Vi bjöds även på DiLevas Miraklet och Sex on the phone, roligt nog framförd av två tyska utbytesstudenter.

Cudos to you.

Intellektuella baguetteätare

2009-11-05T17:21:00.006+01:00

I vardagen krävs hållplatser:
19 november - London, H., second hand, kaffe, öl och orangea parker.
5 december (preliminärt) - Kalmar.
16 december - 20-årsdagen. En födelsedags-dag som förra året firades med pannkakor på sängen, grekisk mat och Shakespeares Romeo and Juliet i grön bok; jag ser nu fram emot något liknande, plus fest.
18 december - Nya Zealand, för att fira jul med familjen.

Det snöade i morse och jag tog mig aldrig ur sängen. Gårkvällen bestod av ett trevligt besök hemma hos R., på andra sidan villaområdet, fotbollsplanen och skogen. Vi åt snacks ur en stor skål, delade urgamla minnen av hemmafester i högstadiet och skvallrade, varefter jag smugglade in henne på Kalmar nation och kvällen avslutades på Max på Stora Torget, med pommes frites och smält ost (en av Max bästa egenskaper). När jag vaknade hade Stargate SG-1 precis börjat på sexan (sci-fi och huvudvärk är en fullt fungerade kombination) och sedan det tog slut har jag läst Simone de Beauvoirs Mandarinerna, som jag aldrig tog mig igenom förra sommaren. Efterkrigstidens Frankrike, intellektuella baguetteätare. Jag saknar Paris.

Det snöar inte längre. Flingorna övergick till droppar.

Fåglarna

2009-11-02T23:47:00.004+01:00

PS. Det är inte bara sinnesförvirrade fasaner som rotar runt utanför mitt fönster. En skata med elaka ögon pickade just på rutan, hoppade lite och flög iväg. Det kan förstås bero på Stella Rocket, och deras val av skivnamn. To the birds. Till fåglarna.

Bang bang bang!

2009-11-02T22:59:00.012+01:00

En inlämnad tenta resulterade i katharsis, glädjeskutt, fest med vin och klasskamrater och dans till Paper Planes på Västgöta. All I wanna do is (BANG BANG BANG!). Sedan tog det slut, försvann och rensades bort i form av tusen sidor sammanfattningar av ideologikritik och Pressens Opinionsnämnd, till soprummet och glömskan. Nu är det lugnt igen. Den tjocka damens andfådda promenad genom stan. Jag var inte kvalificerad nog för det ideella arbete som jag sökte för att fördriva tiden ytterligare, dricker kaffe i stället, lutar armbågarna mot fönsterkarmen och blickar ut över Flogsta, ICA Väst, husen, studenterna och fasanen som bor i skogsdungen nedanför mitt fönster. Han, eller hon, rotar runt med näbben i löven, tycks ibland drabbas av små paranoida attacker och söker virrigt efter ingenting. Här finns pojkvännen och klasskamraterna, Gyckeln, nationerna och Fyrisån; åtta mil söderut finns en bästa kompis och ett oändligt utbud av nöje, shopping och kultur. Ändå saknar jag. Ibland saknar jag. Kalmar. Gymnasietiden. I synnerhet de vänner som huserar där och jag skulle så lätt, så väldigt lätt, kunna traska ner till parkeringen bakom ICA, femtio meter härifrån, för att hoppa på en direktbuss till Kalmar Järnvägsstation, ringa samtal, samla ihop och prata av mig. Men jag gör inte det, främst på grund av en begränsad ekonomi men också, till viss del, på grund av det jag gav mig tusan på; jag flyttade hit, då jag alltid har velat flytta just hit för att studera, etablerade mig och möblerade rummet, köpte ett perfekt skrivbord att låta kreativiteten flöda vid och gav mig tusan på att, som tidigare formulerat, fånga likasinnade vänner i lasso. Jag lider inte brist på aktivitet i den här staden. Tvärtom. Staden är många gånger större än min förra, det händer något varje helg och jag tycker om de i klassen som jag umgås med. Jag är ambitiös och målinriktad och går med glädje på varje föreläsning (förutsatt att kön till fiket inte är milslång och därför omöjliggör rastkaffe, liksom vid niotiden i morse) men kommer ständigt på mig själv med att sakna Systraströmmen, Kullzénska och allt vad vi gjorde.

PS. M.I.A. gör bra musik att post-tenta-dansa till.

Nå. Jag har bara bott här i två månader hittills och vill, trots allt, inbilla mig att jag trivs bättre än många. Jag trivs. Det är hösten och nyvunnen frihet, utan ett ton studier just nu, som rör upp. Helgen var bra, med middag hos farfar och Halloween-tema (någorlunda) på förfest, misslyckad fest i Ekeby (bålen var slut när vi väl anlände, liksom gästernas entusiasm) följd av pub och efterfest hos N. Jag somnade iklädd mitt försök till gotisk dyrkare av mörka krafter och vaknade med torr mun och ryggont.

Resa till London och H. bokad nu (det kan vara anledningen till min begränsade ekonomi). 19-23 november. Det blir ett fint avbrott i den vardag som har infunnit sig (och vars närvaro jag egentligen uppskattar). Därefter borde jag fara till Kalmar en sväng. Hur funkar den 5 december för inblandade parter?

Stella Rocket släpper ny skiva att lyssna in sig på: To the birds. Ikväll blir det således svensk pop till mitt te, Baudelaire (passande, eller opassande, när mörker och löv och sinnesförvirrade fasaner rasar utomhus? Äsch) och senaste Ergo. Tjo.

Gyckeln

2009-10-30T22:41:00.003+01:00

Här kan du läsa Kalmar nations tidning Gyckeln, i vilken jag har skrivit det ena, och det andra. Den kommer antingen i PDF-format till nationens medlemmar eller som svartvitt, litet ex i brevlådan. Budgeten är med andra ord begränsad. Jag tycker ändå att redigerarna, tillika redaktörerna, har fått till designen.

Pluggsoundtrack: The Smiths

2009-10-28T22:20:00.002+01:00

Xerxes och en utflykt i högkulturella kretsar

2009-10-26T15:49:00.008+01:00

Vad kan tre ungdomar i åldrarna 19-22, med av CSN nyss påfyllda konton, tänkas ägna en lång lördag mitt i hösten åt? Alkohol på kalla Söderkullar, någonstans ovan bron över till Katarinahissen, med grus i skorna och lätt regn i nacken: ja. GT:s på Söderpubar med namn som Gröne Jägaren och Broder Tuck: ja. Fnissiga köp av grekisk snabbmat på Medborgarplatsen: ja. Miss av nattbussen, tre cheeseburgare på McDonald's, klapp på axeln inne på Bussterminalen, "här får du inte ligga och sova" och 06.40-bussen tillbaka till Uppsala: ja. En tre timmar lång Operaföreställning om persernas konung Xerxes: nej. Det var trots förväntningarna vad vi gjorde, om än i en annan ordning.

Föreställningen var inte så bombastisk som man hade kunnat vänta och vi saknade den i blonda plastflätor och vikingahjälm iklädda operasångerskan, som skulle spräcka lamporna i jugend-stil. Anakronismen var dock underhållande; Xerxes skrevs av Händel år 1738 (och den persiske storkungen Xerxes avled år 465 f.v.t...) men sattes nu upp som ett lustspel från 50-talet. Männen, spelade av kvinnor i nästan alla fall, bar likadana 50-talskostymer och kvinnorna cyklade runt i schaletter. Akt ett utspelade sig till stor del i en marmorbeklädd hotellfoajé och ju längre det gick, desto mer invecklat, att jämföra med en komedi av Shakespeare, blev det. Det var andra gången jag besökte Stockholms Opera, och jag gör det gärna igen. Själva föreställningen ställs i skuggan av upplevelsen; att borsta regn från Indiska-kappan intill en välgödd dam i päls, att munhuggas på okänd jargong med portvakten, att lämna in nämnda kappa hos en välklädd herre som talar flytande franska, att kika på världsvana Operabesökare i en liten kikare (som vi hyrde eftersom våra platser var bland de sämsta du kan få, men ändå helt okej). Det var efter vår utflykt i de högkulturella kretsarna som vi hamnade på en kall kulle på Söder. Kvällen började bra, fortsatte att vara bra och föll pladask då vi missade bussen.

På puben Broder Tuck fanns Söderalkisen som talade om Marcel Proust, och annat, som är försvunnet nu. Jag har studerat, visst, sa alkisen. Nu satt han ensam i en fåtölj och försökte fixera blicken. Hans tid hade verkligen flytt sin kos. Det påminner mig: jag har tenta på torsdag och borde fokusera på den. Den 29 oktorber släpps Tegan and Saras nya album Sainthood; jag ska recensera och fängslas.

I DJ-båset ikväll:

2009-10-23T18:00:00.002+02:00

The Tough Alliance på Östgöta Nation.

Failure

2009-10-23T16:21:00.003+02:00

Mötet igår kväll gjorde mig väldigt inspirerad och sugen på att få kasta mig ut i den hårda skolvärlden, för att som en vis kvinna dela med mig av tips och råd. Från en ungdom till en annan. Kaffet var gott, människorna intressanta och lokalerna bortom Vaksala torg ruffigt tilltalande. Dessvärre annonserades det strax ut att bara femton av de cirka tjugo intresserade mötesmedlemmarna skulle bli antagna till skolinformatörsutbildningen, varför blickarna hårdnade, nävarna knöts och ett utbrett rövslickande i närheten av ledarna inleddes. För att lära känna varandra anordnades det speed-dating (kallprat a 3 minuter per person - väldigt berikande) som även fungerade som intervjuer för ledarna. Personligen tyckte jag att jag skötte mig alldeles utmärkt, men...

November blir en händelselös månad. Lika bra, kanske, med tanke på tidigare tvivel.

Sex

2009-10-22T12:39:00.005+02:00

Mitt ideella arbete drar igång med ett första möte ikväll och jag vet fortfarande inte om jag är lämpad. Vi ska träffas i en skum lokal på St. Göransgatan för kaffe, diskussioner och planering. Utbildningen lägger beslag på fyra kvällar under november månad och en helg på kurs någon annanstans. Därefter skickas vi ut på högstadieskolorna. Från Slavsta till Gottsunda till Kåbo, som skolinformatörer för RFSU (Riksförbundet För Sexuell Upplysning). Jag finner de ämnen som ska tas upp intressanta, tillverkade tillsammans med en kompis en tidning om sex, samlevnad och jämställdhet som projektarbete i trean och vill känna att jag påverkar på ett mer aktivt sätt än att sitta framför datorn med hakan i handflatan, sucka och säga "varför ska det vara så?". Problemet ligger snarare i det retoriska; i den kommande kommunikationen mellan mig och högstadiekidsen, som kommer att överröstas av missförståndsbaserat brus. Jag har aldrig varit verbalt skicklig (men fick MVG i retorik ändå, då läraren älskade sin egen röst och aldrig lät någon annan komma till tals, varför hon knappast kunde sätta rättvisa betyg på våra prestationer. Jag tror att hon slumpade ut slutbetygen, iförd ögonbindel).

Jag cyklar till mötet, tar för mig av kaffet och får se vart det hela för mig.

What always happens? Life

2009-10-21T01:19:00.003+02:00

(500) days of summer:

hål i tänderna,
Sundance,
fint,
och inte riktigt lika naivt som andra kärleksfilmer (ink. alla dessa otaliga indie-rom.-coms).

Se trailern här.

Skaka rumpan!

2009-10-20T23:20:00.010+02:00

Ibland när det är regnigt och ruskigt, stor tenta närmar sig med smygande steg (accelererande) och staden, trots allt vad den faktiskt har att erbjuda, säger bonjour till tristessen och bestämmer sig för att tona ned charmigheten, då kommer en vän på besök. Vi öppnar en flaska vin, häller upp i svarta vinglas och låter orden flöda, som orden bara kan flöda i sällskap av någon som har stått ut med just det där flödet i massor av år. En sväng till stan, en sväng tillbaka, till tyst korridor och stort nudelkok, 03.00.

Det var igår. I dag har jag druckit kaffe, ruskat på huvudet i vederkvickande syfte och tagit itu med saker. Efter snart två månader som en vanligen stillasittande student skaffade jag så ett Svettis-kort och gick på afrikansk kraftdans i en något illaluktande gympasal. Skaka rumpan, sväng på höfterna, dansa som en apa (sade instruktören, med de allra svängigaste höfterna).

Kvällens festtips (det är onsdag imorgon): Electroduon Cartwalls discodängor alt. samlingsplattan Retur Waxholm med artister signade på MNW (Love Antell, Kajsa Grytt, Annika Norlin med flera)
Kvällens boktips: Yttrandefrihet & tryckfrihet
Kvällens mattips (för den late): Arlas smaksatta lätt crème fraiche; det går att hälla över vad som helst!
Kvällens relationstips: om du vet att hen inte kommer att ringa, men ändå inte kan sluta hoppas på det: sätt mobilen på ljudlöst, lägg den under kudden och strunta fullkomligt i sådana världsliga ting
Kvällens drinktips: lätt avslagen ICA-Cola
Kvällens filmtips: (500) days of summer att titta på i sängen, trots att mobilen under huvudkudden skaver lite

Godnatt.

Pillow talk

2009-10-19T15:35:00.004+02:00

Det känns som om jag har sårat någon, utan vetskap om vem, eller hur. Det är en märklig känsla, förmodligen tagen ur luften.

Nu ska jag traska ner mot stan till, över alla vattenpölarna i mina nästan vattentäta Doc Martens, för att låna böcker på biblioteket, trots att jag inte kommer att kunna prioritera skönlitteratur över kurslitteratur med gott samvete på ett par veckor nu. Därefter en kort sväng in på Myrorna i jakt på kuddar (vilket kommer att sluta med en halvtimmeslång rond med femton klänningar i provrummet).

Eftermiddagsmusik:

Brangelina

2009-10-15T12:19:00.007+02:00

Till och med läraren erkände i morse att det inte riktigt fungerar att hålla livligt seminarium klockan 08.00, varför han skickade iväg oss för kaffeköp mitt i de trevande diskussionerna. Väl hemma, funderar på att koka pasta och skriva men fastnar framför fasansfulla Married with children. Alla mina böcker ligger i oorganiserade högar på golvet, eftersom bokhyllan monterades ner när studentrummet tapetserades om för ett par veckor sedan. Jag saknar mina föräldrar och min familj som befinner sig på andra sidan jordklotet, på Nya Zeeland, trots frekvent uppdaterad blogg och sporadiska samtal över Skype. De hade kunnat skruva upp hyllan åt mig. Bland annat.

"Vi ser ut som Brangelina!"

Syskon.

We are stardust, we are golden

2009-10-14T23:51:00.002+02:00

We are a billion year old carbon.
Woodstock - Joni Mitchell.

What else?

2009-10-13T10:35:00.004+02:00

Vaknar upp ensam i ett rum med vita gardiner och utsikt över kyrkogården. Här var det storslagen lyxmiddag igår kväll, med kött som N. hade fått (jag hade inte ätit kött sedan jag flyttade hit), potatissallad, ICA-Cola och torkade, klibbiga jordgubbar till efterrätt. Allt intaget sittande på en sittpuff. Tredje avsnittet av Stargate Universe, ett par Vem vet mest? och två Scrubs, sent om natten.

I dag borde jag ägna min lediga dag åt att plugga pressetik och skriva recensioner (The Crêpes) men bestämmer mig för att cykla ner till stationen i stället, ta 09-minuter-över-tåget till Stockholm och möta upp fina J., som jag inte har träffat på flera veckor nu, på Medborgarplatsen. För en fika, eller lite rödvin, såhär på lillfredagen. Deadline för recensionerna är alltid klockan 12.00 på onsdagen, och jag har sällan missat den; själva ordbajsandet kommer som av sig självt, förutsatt att jag har lyssnat in mig på musiken innan Word klickas upp. Det är värre ställt med pressetiken, som inte bara består av etik och olösliga dilemman att uppgivet spekulera runt, men ett hundratal årtal, förkortningar och händelseförlopp att memorera till torsdagens seminarium.

Jag borde även söka kurser inför vårterminen nu i dagarna. Vill läsa något kreativt, produktivt vid sidan om. Kulturjournalistik på distans från Örebro universitet? Hur får de in "kulturjournalistisk" på 7.5 hp (25 % studietakt under hela våren)? Jag undrar och blir rådvill.

Family Guy goes Star Wars

2009-10-11T23:36:00.004+02:00

När Family Guy ger sig på Star Wars-parodi, så får de till det ibland.

Tänk om jag vore en svärmorsdröm

2009-10-11T20:37:00.020+02:00

Tänk om jag vore en pysslig människa, med inredningsprojekt och små tavlor och kanske papier maché. Tänk om jag vore huslig och kunde laga mat, bjuda nära och kära på ätlig tre-rätters med inspiration från Mellanöstern, förstå systemet på ICA (om där ens finns ett system) och fynda glatt färgat porslin på loppmarknader. Tänk om jag liksom allt för många tjejer i min ålder satte värde i att leka tonårig hemmafru, i någon slags fel strävan efter vuxenlivet; bo med pojkvän i Kalmarförort, steka fläskfilé, umgås med ingen annan, öppna hans öl och sy igen hålen på hans jeans. "Pendeln har svängt," för att använda en metafor som min filosofilärare under gymnasiet överanvände. Han överanvände även metaforen: "Tänk dig en höjdhoppsribba, som liksom skakar. Där ligger du just nu. På höjdhoppsribban. Som skakar." Pendeln har svängt och hemmafru-idealet fått ett uppsving. 50-talets mentalitet är delvis back in fashion. Tonårsflickor som borde läsa arg litteratur och jobba och plugga och skrika på stan, startar söta, stillasittande syjuntor och baka-kakor-cirklar i stället.

Tänk om jag kunde spela instrument, måla annat än streckgubbar i mina block, formge datorspel, intressera mig för fattigdom i u-länder. Tänk om jag inte var arg och cynisk och lite lätt asocial. Tänk om. Mitt studentrum skulle vara finare, mina middagar godare, mina vänner nöjdare, min pojkvän latare (möjligen även fetare).

Jag saknar ingenting (utom kanske det där med att spela instrument). Jag trivs med att vara villrådig i köket och inte kunna klippa längs raka linjer (i ettan på lågstadiet fick jag gå och öva upp min motoriska förmåga tillsammans med en sträng lärarinna och en bunt pojkar med ADHD/Aspergers - utan resultat). Det lämnar plats åt så mycket annat, viktigare. Det lämnar plats åt nya kunskaper. Någon dag kommer jag att lyckas laga den där perfekta måltiden. Någon dag kommer jag att lyckas knäcka ett ägg utan att allting ramlar iväg. Någon dag kommer jag att lyckas lägga upp ett par gardiner utan att det blir svart, och luktar lite bränt. Just wait and see. Tills dess samlar jag böcker i hälsovådligt dammiga högar på golvet, läser tusen sidor kurslitteratur till frysta wok-grönsaker och trivs bra, trots alla dessa saknade hemmafru-skills.

Ska vi riva hela haket?

2009-10-10T17:55:00.012+02:00

Tyskarna i min korridor förbereder homogen tyskhetsfest. Om jag ville kunde jag stanna i Flogsta om kvällarna på helgerna, eftersom här alltid händer något - men öl och fotboll (det kommer visst att visas någon form av fotbollsmatch på televisionen i afton) hos J. i kursen, följt av utgång på klubben Velvet - med [ingenting]-spelning - låter mer lockande.

Ibland kan jag sakna fenomenet "hemmafest", som präglade så många helger i nian, ettan, tvåan. Varje veckoslut fanns där någon vars föräldrar hade flytt staden, och av outgrundlig anledning lämnat över nycklar och ansvaret för huset/lägenheten till en högst oansvarig 15-årig son eller dotter med minst tre olika nummer till tre olika langare sparade i kontaktlistan. Människorna på hemmafesterna gick ofta att placera in i olika kategorier. Där var den som faktiskt kände festfixaren i fråga, den som kände någon som kände någon som kände festfixaren, och den som inte kände festfixaren överhuvudtaget, utan bara slängde skorna på golvet och tittade efter första bästa fåtölj. Där var den som genast satte sig själv i centrum, tog över iTunes (pre-Spotify) och började mingla. Där var den som blev alldeles för full, försvann in på toaletten, kom ut igen och började hångla. Där var den som kände sig lite fel och vanligen hamnade i köket, med utsikt över strax nedspillda familjefotografier på kylskåpsdörren, för diskussioner med likasinnade. Jag var en av dem som ofta hamnade i köket, eller i vilt meningsutbyte om ingenting med vem som helst på kyliga balkonger. Korridorsfesterna i Uppsala är att jämföra med dessa när bortglömda hemmafester. Som om spärrar brister. Jag kan sakna det, men föredrar en stökig klubb framför ett stökigt vardagsrum (jag var också en av dem som kunde få ångest över vad som tilldrog sig på festerna; vad föräldrarna skulle säga, hur mycket skit festfixaren skulle få och om killen i hörnet hade somnat stående, eller om han bara vilade ögonen en stund. Detta gällde inte nyårsafton 05/06 då jag själv öppnade portarna för anarkism, låste in katten i ett förråd och inte tänkte särskilt långt alls).

Fotboll, alltså; fotboll, pepp och Staropramen från ICA. Min langare (N.) befinner sig i skogen.

6:an-killen

2009-10-08T18:07:00.003+02:00

Förtal?
Han som snackar mellan programmen på Kanal 6 förtjänar syra i halsen, delvis på grund av en enormt irriterande röst, delvis på grund av en mycket förvirrad uppfattning om vad humor är.

Tank Girl

2009-10-05T21:58:00.002+02:00

N. skär upp gurkstavar och blandar ihop tzatsiki. Ikväll ska vi ha filmkväll, inledd av urflippade Tank Girl, värd att se om och om igen. För alla er som har undrat vart han som spelar Alex (Malmcolm McDowell) i A Clockwork Orange tog vägen: here he is! Han spelar kapitalistisk onding som dödar folk genom att göra om dem till dricksvatten.

Med Simone de Beauvoirs samlade dravel och en kopp beskt te

2009-10-05T12:54:00.011+02:00

I ett nyligen publicerat inlägg här på bloggen skrev jag med daltande ord, i jämförelse med vad som förtjänas, om tidningen Slitzs utveckling från hippt musikmagasin till kvinnoförnedrande klägg. Då jag sällan läser tidningen i fråga, med undantag för i väntan på färdmedel på Presstop på Stockholm central, kan en rättvis avhyvling riktad mot tidningen i stort, dess organisation och hela journaliststab inte ges. Jag kan däremot kasta galla på den här artikeln, fyndigt författad av mansgrisen Stefan Jensen, vid namn Ligg med en feminist! Jensen redogör utförligt för hur man som man bör gå till väga, och varför: "Har de inte hår under armarna, är folkilskna och skulle i vilket fall som helst sitta hemma och läsa Simone de Beauvoirs samlade dravel med en kopp beskt te och en hink Ben & Jerrys?" undrar mansgrisarna kanske, påpekar Jensen. Icke så, säger han, och vill i stället påstå att det inom varje feminist, eller manshatare som det står i ingressen, finns en utsvulten libido.Jensens text är skrämmande. Att det fortfarande - i Sverige i dag och dessutom i en större tidskrift, läst av många - kan formuleras ett sådant svidande kvinnohat skapar lätt andnöd; nästan uppgivet. Någon vill kanske motargumentera och säga att det ju är feminister som i artikeln målas upp efter stereotypa ramar - inte alla kvinnor. Men genom de hatfyllda ord som Jensen riktar mot feministerna; de kvinnor som har satt i system att sträva efter ett jämställt Sverige, som inser att det, bland annat i Slitz, fortfarande existerar problem och urgamla normer som bör raderas, som helt ut är autonoma individer med en klar medvetenhet om vad de kan och vill och ska göra, som större delen av Sveriges kvinnliga befolkning (en insikt som skulle göra Jensen, vars erfarenhet av kvinnor tycks mig minimal, omåttligt rädd eller omåttligt kåt) så visar Jensen upp hur han vill att en kvinna ska vara. Inte självständig. Mån om sitt utseende. Att försöka få omkull en av dessa feminister - en av dessa gorgoner ("det passivt-aggressiva utdelandet av dåligt samvete, som i urminnes tider varit kvinnans främsta psykologiska vapen, har inom denna subkultur förädlats till oanade nivåer") - blir till en utmaning. Om odjuret faller så har hon blivit tam, och det lugnar alltid de oroliga mansgrisarna, som ibland drömmer mardrömmar om ett jämställt samhälle. Det är så här det ska vara, kan de tänka och nöjt klappa lite på jättemagen.
Jensens text är förstås ett fyndigt skrivet kåseri. Jag kan se såväl humorn i det, som det som humorn trots allt vill förmedla, varför jag ryser mer än jag skrattar. I texten återfinns den fördom som säger att feminister är arga, radikala och manshatande för att de, helt enkelt, har fått för lite kuk. Det är också ett sätt för mansgrisarna att lugna sig själva och sina mansgrisbröder. Feminister är antingen oattraktiva eller asexuella. Det är de enda anledningarna som dem tycks rimliga. Ingen kvinna som regelbundet blir penetrerad av en stor och stark karlakarl kan vara feminist, eller hur? Mannen jagar och kvinnan vill bli jagad. Feminister är naturvidriga. Inget av det här stämmer. Varför skulle (den heterosexuella) feministen ha en utsvulten libido? Det finns tusentals intelligenta, trevliga, medvetna män där ute, som inte prompt måste bjuda på drinkar eller spela någon annan än den som de egentligen är eller gnida sig mot en på dansgolvet till Rap Das Armas eller när de står bakom en på Kristian Anttila-konsert och som hemskt gärna får följa med feministen hem. Mansgrisen med Slitz-prenumeration, som hoppas på att få bli den man som tämjer feministen, förbises. Att förbise honom tyder inte på manshat. Det tyder på vett.
Kom nu inte med mantran om att jag måste kunna ta det lugnt, att Jensen får skriva vad han vill (han får givetvis skriva vad han vill) och att det till och med är beundransvärt att han vågar provocera så som han gör. Det var inte beundransvärt när Anna Anka gjorde det, det är inte beundransvärt när Jensen gör det.

Som svar på Jensens text skrev bloggerskan Johanna den här satiriska, omvända texten (det tycks vara det bästa knepet) om hur man som kvinna ska få omkull den feministiska, medvetna mannen; den stereotyp som vill ta hand om barn och skriva böcker om papparollen ur ett klimatperspektiv.

Bilder från Fulheten, som vanligt.

Bermudatriangeln på nya äventyr

2009-10-04T21:04:00.019+02:00

Stockholm är charmigt, trots ett mulet, oroligt täcke över storstaden helgen ut och smattrande regn till klapprande klackar på väg mot Solna centrums tunnelbanestation. Vi hade förfest innan förfest hemma hos S., hela Bermudatriangeln, med mousserande vin, päron, ost och MiniAnne (en roande docka som S. har fått från sin givmilda läkarskola för att öva hjärt- och lungräddning på). I Stockholm regerar grå hus och vatten, modemedvetenhet och tunga alkoholdunster från Söderalkisarna, som gänget på stammishaket med billiga lammfärsburgare eller damen med flagnande rött nagellack, när hon mumlar och fumlar och ber oss att hjälpa henne med mobiltelefonbatteriet:
"Tonåringar!" skrek hon när hon såg oss, varpå hon flög fram från ingenstans. Däri ligger den negativa aspekt av huvudstaden som stör och berör mest, just nu. Som tonåring - även om endast ett par månader återstår av den epoken, i sinnet redan vemodigt död och begraven - beivras inträde från surmulna, rakade vakter och vi vandrar rastlöst vidare i natten, från Slussen till Norrmalm och tillbaka igen. 20-årsgränsen är i princip praxis och när klockan närmar sig ett och större delen av vårt dåvarande sällskap vinkar och försvinner in på Debaser Slussen ökar inga chanser. Det känns med ens väldigt ekonomiskt otaktiskt att betala närmare 100 kronor för att gå på indieklubb med 18-årsgräns som stänger ned om en och en halv timme och suget efter något att tugga på, eller bara någonstans att skaka regnet ur håret på, drar ner humöret. Det blev således ingen utgång den kvällen, men det gjorde inte så mycket. Förfest nummer 2, egentligen att klassa som en ölännings inflyttningsfest, var trevlig nog.

Kalmar FF-fanet S. underhöll.

H. försåg oss med dricka.
?

MiniAnne festade.

Kökshäng på inflyttningsfest.

Stockholm är charmigt, för alla second hand-butikerna, vyerna, gatorna, människorna och kaféerna. I dag åt vi varma mackor och drack kaffe på söta Blå Lotus på Söder. Där kan du sitta i fönstret och ha intim fikadejt, äta god mat med namn från indisk eller nordisk mytologi och titta på välklätt folk utanför och inuti. På tåget hem läste jag det senaste numret av serietidningen Galago och undrar nu när jag kommer att hamna i den närbelägna metropolen igen. Snart, antagligen. Det brukar bli så. Därefter måste ett besök i H:s blivande vistelseort London planeras in, någonstans mellan studentöl och tenta.

S. med bakissmörgås på Blå Lotus.

Traderafynd 1: Cheesecake

2009-10-02T14:08:00.017+02:00

Örhängena kommer från säljaren Sweet & Gina, som auktionerar ut kilovis med smycken importerade från Japan. Det mesta är kitschigt, glittrigt och anpassat för lolita-kulturen. Mina cheesecakes fyller dock en viktig funktion: de påminner mig regelbundet om att äta. Nu känner jag till exempel ett starkt behov av just chessecake, varför jag snart tänkte hoppa på cykeln, hämta upp N. utanför psykologiska institutionen nere vid ån och sno ett bord på Café Linné eller Hugos.

Halv kopp kaffe

2009-10-02T13:30:00.011+02:00

Chris Craymer Romance. 100 bilder romantik.

Paus i rummet post-seminarium, som jag inledde med sen ankomst. Alla som gick i min klass under gymnasiet vet att jag inte är vidare kompatibel med tidiga morgonlektioner - eller med att passa tider över huvud taget, oavsett klockslag. Vanligen startade skolan med engelska, 08.10. Runt 08.05 gick bommarna vid järnvägsspåret ner och om de gick ner innan jag hann över stod irriterade blickar från läraren att vänta. Ett par gånger hukade jag mig och kröp under bommarna med cykeln i släptåg men darrade av dödsskräck och dömande tanter med små hundars blickar. Ibland var det torsdagsmorgon och bommarna hade både hunnit gå upp och ner innan jag kom flängande.
"Matilda, sen som vanligt," sade läraren, med spansk brytning.
Jag trodde att en förändring hade skett, om än i liten skala, i och med mitt kliv upp till universitetsstudier och den frivilliga närvaro som här tonar ned kraven, men misstog mig.

Kaffet dracks inte upp och sminket hamnade på golvet, första bästa tröja, av faktiskt existerande anledning sällan använd; mössa och vantar för att effektivisera kylig morgoncykling (det var frost) och fem minuters svettigt irrande bland studenter i långa, vindlande korridorer i Ekonomikums källare innan jag kom rätt.

Jag föredrar dåsiga söndagsförmiddagar till alla repriser av veckans Vem vet mest? med stekta-ägg-och-tomat-brunch:

Imorgon Stockholm för umgänge med två bästa vänner. En försvinner strax till London, britter och ruffiga skivbutiker. Bermuda Triangle Blues.

Gycklarliv

2009-09-27T17:30:00.005+02:00

Uppsala håller på hösten och låter oss välja mellan tröja och jacka, sjal eller inte sjal, än så länge. Utanför min korridors balkong skriker barnen på förskolan, en aning malplacerad bland studenthusen, den sunkiga kiosken med absurda priser på förfestmaterial och den skumma skönhetssalongen på källarplan i höghus 7. Jag har 1. övat bort den påträngande känslan av obehag som förr infann sig när jag skulle laga mat tillsammans med andra i korridorsköket och i stället vant mig vid att kvickt skutta åt sidan närhelst någon vill åt kastrullen bakom, kallprata studier och tentor och recept och erbjuda ingredienser ur eget förråd när någon saknar (trots att person X, ännu okänd, stal ett 6-pack ekologiska ägg från mig häromdagen).
Jag har 2. undersökt det mytomspunna utelivet bland husen i trakten, genom att i fredags kväll bjuda hem en gammal vän på chips och öl och vattenpipa, för att senare dra vidare mot korridorsfest med cirkustema, femtio meter bort. Där var Stark Man, Elefant, Ballerina (av manligt kön) och otaliga engelsktalande clowner samt en rastafariman med dreads och gitarr och studentrum att jämföra med botanisk trädgård.
Jag har 3. fått axla rollen som en av sju redaktionsmedlemmar på Kalmar nations tidning Gyckeln, och där tilldelats uppdragen att dels undersöka Flogstas mytomspunna uteliv (förarbete i fredags kväll, med näsan i rastafarimannens blommor) och dels göra ett reportage om pubkvällen Spela! med open-stage för talanger eller fyllon med hybris.
Jag har 4. köpt en kamera, läst filosofiska verk och vunnit auktion på örhängen i form av små cheesecakes på Tradera.

Jag har 5. det bra.

Nu:

Les petites communistes sont ici

2009-09-23T23:53:00.013+02:00

Friedrich Gasslander och Matilda Goldman.
Bilden redigerades av O. och bifogades därefter till Facebook-gruppen The Marxist-Leninist Facial Hair Admirers fotoalbum.

Naivistisk elektrokommunism gör min kväll

2009-09-23T23:44:00.008+02:00

Man vill bara dansa. Doktor Kosmos var bäst när de inte var så seriösa, vilket de trots låttitlar som Varför är bussar så långa? har blivit. Socialmedicin och Stjärn-Jerry och elektronisk impulsivitet.

Det var grejer det.

20-årsfirande och obalans

2009-09-23T13:25:00.018+02:00

Trevlig kväll igår. S. firade 20 år i livet varför vi drack öl - som hon darrbent hade handlat under sitt debutbesök på stället med 20-årsgräns och lila kassar - och knaprade chips i Tantolunden på Södermalm, skålade över varsin pizza på Pizza Hut och avrundade kvällen på brittisk pub. Jag tog sista tåget hem och trillade i trapphuset.

Nu: här kan jag inte ligga. Upp och hoppa. Upp och poppa i hundranitti-i-i. Jag ska gå på upptäcktsfärd i förorten, leta efter Maxi, köpa ägg och mjölk och något spännande från exotiskt land, läsa böcker och äta cashewnötter från närbutiken, vänta på samtal och säga förlåt för en onödig telefonkonversation under påverkan igår kväll. Självinsikt: jag blir elak och ironisk, på ett dåligt sätt, inte Killinggänget-sättet, när jag dricker mer än brukligt. Därför bör jag inte dricka mer än brukligt.

As I search for a piece of kindness, and I find Hitler in my heart:

Lift fram och tillbaka till Bokmässan sökes

2009-09-23T12:55:00.007+02:00

7 h, 45 min. mellan Göteborg och Stockholm, byte mitt i natten i Karlstad. Jag har aldrig känt en sådan glädje. Nej tack.

Toujours les mots!

2009-09-22T10:55:00.014+02:00

Det här är jag om 40 år. Som Anaïs Nin, med alla mina dagböcker. Ventilationen är i mitt fall inte endast offentlig och bör - som i fallet Anaïs Nin eller Linda Skugge - inte heller bli det. Min nuvarande dagbok är orange och hemlig och knappast material för Bonniers.

Vi diskuterar medieutveckling och publikforskning och hur medierna sedan uppkomst har gått från att spela rollen som ett allsmäktigt medium som satte ramar för den dåtida sociala samvaron, till en förvisso mäktig företeelse som påverkar nästan alla människors vardag och även den sociala samvaron (om än i en annan riktning) men som i dag bjuder in till dels källkritik, oundvikligen, med tanke på dagens enorma medieutbud; dels interaktion, i större utsträckning än någonsin tidigare. Interaktionen kan till exempel bestå av att ge läsarnas insändare större utrymme i dags- och kvällspressen, låta publiken komma till tals i flera forum, genom sms eller i Debatt, eller erbjuda bloggplats på hemsidan, liksom metro.se gör.

Interaktionen behöver inte komma ur en satsning från en redan etablerad mediekoncern. De miljontals bloggar som pumpar på nätet är vanligen fristående övrig svensk media, och har genom sin existens och växande makt påverkat journalistiken avsevärt. Vissa forskare jublar över hur alla i dag kan vara journalister och få sina röster hörda och citerade och debatterade, utan att de behöver vara professionella skribenter med håla på SvD Kultur. Andra forskare fasar och ser en klar nedgång i journalistikens kvalitet, när bloggar är först ute med nyheter om vad som försiggår i Iran eller på modehusen i Paris, när vem som helst kan skriva för en stor publik eller när Fotbollsfrun får jobb på Aftonbladet för att hon drev en uppmärksammad blogg.

Jag anser att boven i dramat är bloggens generella form. Om bloggar skrivna av gemene man ska fungera som dagens media, som dagens journalistik, blir det svårt att begära kvalitet - eller objektivitet. Bloggar är i nästan alla fall subjektiva, och inte nog med det: de är ofta extremt utlämnande. Gränsen mellan privat och personligt, objektivt och subjektivt, särskrivet eller inte särskrivet suddas ut, vilket inte är en bra medieutveckling. När blev svenska folket intresserade av andra människors framgång eller triviala vardag? Varför andras olycka eller annorlunda livsstil kan locka förstår jag - men inte varför den olycklige skulle vilja fläka ut sig och sina depressioner/piller/dämoner/vad det nu kan vara på nätet, för offentligenheten, för hela jävla Sverige.

En teori slår fast att det handlar om katharsis. Den som tyngs av något mår bättre av att släppa ut det, i form av en berättelse. Introspektion. Bloggen har en renande effekt. Forskning visar att besökare inte är det viktiga för bloggförfattaren. En eller ingen skulle i princip räcka; det är inte därför hen* skriver. Hen skriver ändock; hen skriver och publicerar och förändrar dagens media, dess syfte och kvalitet. Alla blir till en Anaïs Nin med publicerade dagböcker (men med mindre poetiskt språk).

Den traditionella journalistiken spelar en allt mindre roll och språklig kvalitet tappar slagkraft.

Jag undrar fortfarande var den vanliga dagboken, gömd någonstans i rummet, tog vägen? Varför har vårt behov av uppmärksamhet och bekräftelse vuxit? Jag antar att det beror på tillgången.

* det sparar plats, i stället för "han eller hon".

Asha Ali @ Velvet

2009-09-19T18:34:00.004+02:00

Ikväll spelar Asha Ali på klubben Velvet. För mig. Om jag orkar. Först födelsedagsfirande för K. i klassen. Om jag orkar.

Det var i vår ungdoms fagraste vår

2009-09-19T14:35:00.012+02:00

Bild: Marie Taillefer.

Studentikosa sammanhang i anrika Uppsala är - vill jag inbilla mig - bland det mest studentikosa du kan finna. Jag vet ännu inte hur jag ska förhålla mig till det eller hur pass involverad jag vill bli, men vet att gårkvällens gasque (alltså fest, med fina kläder och traditioner) var galet rolig och att tillställningen trots allt inte var så späckad av oskrivna, obegripliga regler som jag först befarade. Jag kände mig allt annat än förberedd, dock; dagen inleddes med ett gruppmöte som drog ut på tiden, varför jag fick springa till N. där jag hade lämnat kläder och smink, med svett i pannan och andan i halsen, bara för att inse att min coctailklänning var smutsig. Plan B fick tas i bruk: kjolen som jag hade haft på mig under dagen, till svart linne. Wasabinötter och ett förberedande glas rödvin, smink och så iväg i ostadiga högklackade skor. Nästa gång får det bli N:s kavaj och svarta jeans.

Efter samling utanför Kalmar nation föstes vi iväg till Universitetshuset i samlad tropp, ledda av en sprätt med flagga. Jag diskuterade upplägget med en tjej från Hamburg som berättade att liknande högtidliga ceremonier med studenter i faschistiskt raka led var omöjliga att genomföra i det hamburgska/tyska studentlivet, med tanke på, du vet, sa hon, och jag fattade inte till en början. "Don't mention the war".
I stora aulan talade bland andra rektorn och en präst. Prästen fick längst taletid, under vilken hon inte drog sig för att nämna gud, vilket stör mig: är det de uråldriga traditionernas fel att kyrkan och universitetet fortfarande är så skrämmande sammanflätade här?

Väl tillbaka på nationen bjöds det på skumpa och mingel och sedan trerätters i festsalen. Jag hamnade mittemot civilingenjören M., som jag ju redan hade bekantat mig med, och intill en snubbe som sålde kurslitteratur till mig förra veckan. Trots det kände han inte igen mig - jag misstänker knark. Förrätt potatisgrej med lingon, varmrätt (vegetarianalternativet) potatismos med svamp och örtstekt haloumiost, efterrätt ostkaka. Addera tusen avbrott för tal och fåniga sånger och Bellman och skål under bordet och ett bildspel "about how to find love, or just someone for the night, on the nations". Värmlands nation är visst den mest lättfotade; där behöver du inte göra någonting för att få ragg. Den studentikosa känslan nådde sitt crescendo när spexet drog igång. Killarna på scen var väldigt meta och drev inte med en specifik person eller situation, utan med den studentikosa humorn själv:
"Den studentikosa humorn går att jämföra med pappahumorn. Ni vet, pappa säger något som inte alls är särskilt kul, men skrattar jättelänge åt det själv. Här kommer ett smakprov. Vi älskar det här!"
Ordvitsarna haglade hårt och framåt slutet ballade det ur totalt, när han som spelade syokonsulent erbjöd en pangkaka och plockade upp såväl pannkaka som pistol. Pang-pang. Ka-ching.

Jag drog faktiskt en liten lättad suck när köket hade tackats och middagen var över. Det är kul att sjunga sånger om Ölandsbron, höra pseudo-högtidliga tal av nationens förste kurator och skåla vänster-höger-rakt fram-dricka-rakt fram-höger-vänster. I ett tag. När klubben öppnade i källaren och otaliga högklackade skor åkte av för barfotadans till elektronisk musik kunde alla slappna av. Och det var nog en och annan som "got ragg" den kvällen, ink. jag. N. kom till klubben efter middagen, det blev dans och diskussioner och jag skymtade minst tre f.d. staggnister. Det finns kalmariter på Kalmar nation.

Om min underbara kamera inte hade blivit snodd av popare X i Emmaboda, hade det här inlägget blivit hundra gånger roligare.

All you need is love

2009-09-17T23:06:00.009+02:00

Fulheten.

Värt att tänka på. Klicka! Religion leder till avancerade sexlekar som i sin tur leder till knark. (Frenetiskt bloggande ikväll; jag har ingenting att göra och känner mig bortglömd, därför bloggande).

Street art part I

2009-09-17T21:12:00.012+02:00

Jag letade igenom bilder på datorn och fann ett par dokumentationer av konst utanför ramarna av konst, trots att bilden i mitten här nedan deklarerar: L'art, pas la guerre (konsten, inte kriget).

1 och 2 från Haut de Cagnes, Rivieran, Frankrike 07. 3 från vägg i Dublin 07.

1 från Visby 07. 2 från La Plagne, Alperna, Frankrike (okänt dött djur i tomteluva) 08. 3 del av Berlinmuren 08.

1 från Amsterdam 09. 2 från Barcelona 08 (nedklottrade statyer).

You say party! We say die!

2009-09-17T20:15:00.007+02:00

Kändes passande ikväll. Från mitt personliga soundtrack sommaren 07. Med fin text och en kvadratkilometer minnen.

She is a maniac, maniac

2009-09-17T19:14:00.011+02:00

Gosh, jag är en sådan obotlig plugghäst. I dag har jag suttit på en hård trästol i Ekonomikums bibliotek i sammanlagt sex och en halv timme, paus för smörgåsätande och regelbundna kaffeköp, med en trave böcker och ett lager markeringspennor i stämningshöjande färger. Vad som gör mig till en plugghäst deluxe och inte bara en plugghäst, av det slag som ständigt vandrar omkring i korridorerna, är det faktum att jag inte bara studerar på detta intensiva, kaffe- och snusbaserade vis för att jag måste, utan för att jag vill, ja, rent av finner en lockande tjusning i det hela. Mina fingrar är fulla av rosa, blått och svart bläck och jag har trallande skrivit bort ett halvt kollegieblock med alldeles för utförliga redogörelser över medieeffekt, "videovåld" och feministisk kritik.

Ge mig en flaska rödvin och släpa med mig på våldsam konsert! Det här kan inte vara hälsosamt i längden.

Massor av kommunikation

2009-09-16T19:22:00.010+02:00

I afton: plugg. Jag har många kapitel i monsterboken McQuail's Mass Communication Theory (det märks att amerikaner får betalt per sida kurslitteratur de skriver) att läsa inför ett seminarium på tisdag och, kanske främst, inför ett möte med projektgruppen på fredag. Man vill inte framstå som okunnig. Tvärtom. Nedslående med denna en miljard sidor långa tegelsten är att inga globala perspektiv behandlas (det finns en värld, med media, även utanför New York State) och att ett genusperspektiv klaras av på några avfärdande rader.

McQuail: festbajsare.

Annars försöker jag bestämma mig för vilken laptop jag ska köpa, då min gamla sakta men säkert faller i bitar. Det började med S-tangenten och fortsatte med tröghet. Nu står det mellan en MacBook och någon PC för flera tusenlappar mindre pengar. Det är visserligen förknippat med status att äga en Mac, i mina nuvarande kretsar. Vår unga föreläsare har en, vars funktioner han mer än gärna stoltserar med, och här och var i föreläsningssalen dyker det lilla äpplet upp. När någon mitt under pågående föreläsning klickade igång sin Mac, varpå ett Mac-aktigt ljud uppstod, så att det ekade i salen, avbröt sig föreläsaren mitt i meningen för att glatt säga: "Åh, där gick en Mac igång. Grattis!".

Igår filmkväll (efter Svenska Dialektmysterier) med Jack Black-komedin Year One och puttinuttiga indiefilmen Nick and Norah's Infinite Playlist. Michael Cera, nörden i Juno, dök upp i båda. Han har intetsägande ansiktsdrag vad han än säger eller känner. Jag finner det komiskt; han liksom dryper av ironi. Nick and Norah's... utspelade sig under en händelserik natt i New York, på jakt efter dels ett indieband, dels Norahs borttappade och fulla väninna, tillsammans med Nick, Norah, bögarna i Nicks queercore-band The Jerk-Offs och svartsjuka ex.

Dinosaur Egg

2009-09-15T11:29:00.006+02:00

Morgon med fil (banan/lime) och kaffe och jobb och fina, inspirerande Scout Niblett mellan varven och i skrivkrampsstunder:

Dinosaur egg, oh dinosaur egg
When will you hatch?
'Cause I got a million people coming on Friday
And they expect to see a dinosaur, not an egg

Robot slave, oh robot slave
When will you spring to life?
'Cause I got a million people coming on Friday
And I don't expect to serve them drinks myself

My own reflection, oh, my own reflection
Do you think anybody else thinks you're quite as handsome as I do?
Probably not 'cause they're not me, and I am biased

Solitude, sweet solitude
When will you, when will you disappear?
Cause you're an acceptable guest sometimes
But you'll not be a long-term friend of mine

Tidningstendenser på Swebus

2009-09-14T21:09:00.009+02:00

Parodi på Slitz från hemsidan Fulheten.

När jag efter en helg i hemstaden, full av fest, timmar på uteservering och sömn i gästrum med Darin på väggen, kunde se fram emot en sex timmar lång bussresa upp mot huvudstaden, infann sig panik: jag hade ingenting att läsa, en iPod på gränsen till rött i rutan som indikerar batteri kvar och Swebus hårda stolar i åtanke. I kiosken intill köpte jag kulturtidningen Vi läser - som jag då och då läser (trots att N. bestämt hävdar att det är en sådan tidning som vanligen ligger i högar på tanters toaletter) - och fick, på köpet, gratistidningen SID., om tidskrifter.

Tidskriftskulturen är en för mig ganska okänd kultur. Som liten fylldes kvoten av föräldrar och KamratPosten, i vilken intresset gick från skämtsidorna, via insändarsidorna och filmrecensionerna till, enbart, Kropp & Knopp. Därefter följde en period då jag på eget bevåg och mycket på grund av sociala processer i mellanstadiekorridorerna började prenumerera på "tjejtidningen" FRIDA. Tidningen fungerade som så kallade watercooler-shows på TV gör i dag: artiklar diskuterades i grupprummen och vilka kändisar som dejtade vilka var värt att pränta ned i ett mentalt minne, intill 1618 (årtalet för det 30-åriga krigets start). FRIDA blev till en symbol för det som var att vara tjej i sexan på Falkenbergsskolan; glittrigt läppstift från H&M på klassfest i Rinkabyholmsskolans matsal, fotbollsmatcher (Kalmar Södra vs. Lindsdal, jag på bänken) och Lunarstorm och jag passade aldrig in, men använde FRIDA som en handbok att ta till vid försök. Många år senare upptäcktes musikorienterade tidningar som Metal Hammer, NME och Mojo, liksom vänsterorienterade tidskrifter som Ordfront Magasin, Arena, ETC och, särskilt, Bang (som jag fortfarande läser).

Från seriöst musikmagasin...

I tidningen om tidningar framkom vissa klara tendenser.
Tendens 1: tidskrifter föds och dör i en rasande fart, fortare om tidskriften i fråga är en nischad kulturbomb.
Tendens 2: tidskrifter avsedda för män har en tendens att snart efter uppkomst, när det blåser i budgeten, byta ut männen på framsidorna mot något lättklätt och blont av kvinnokön, lista "Sveriges 50 sexigaste kvinnor" istället för "50 band som har revolutionerat musikvärlden" eller "50 hudvårdsprodukter för mannen" och börja skriva 20 sidor långa artiklar om motorer. Slitz är en avkomma ur det här. Mot slutet av 80-talet var Slitz Sveriges coolaste musikmagasin, med intervjuer om allt med alla, hemma-hos-reportage hos Kurt Cobain och resereportage från Europas klubbscen. Bara ett par år senare transformerades tidningen och blev det klägg av skrämmande nog väldigt framgångsrikt kvinnoförakt (och mansförakt) som den är i dag. Café gick samma väg. På det stora hela är tidskriftskulturen intressant, då den erbjuder så mycket, för så många. Trots det tycks utbudet vara uppdelat i kvinnligt/manligt; tidningar om barn är främst riktade mot mödrar (Mama, liksom) och jag har ännu inte funnit tidningen Brudgummen.

... till rubriker som "Tjejer vi vill sätta på i höst!" och "Fortkörarskola!".

På rövarstråt

2009-09-07T21:37:00.003+02:00

Vi är ute och vimlar kring på Uppsalaklubb (reggaeafton; halvkul):

Tågluff

2009-09-07T19:40:00.013+02:00

Under nästan hela månaden september för exakt ett år sedan, var jag och vännen J. ute på resande fot, liksom en av mina bästa vänner är just nu. För oss var det tåg och båt och vandrarhem och rödvin och europeiska storstäder för hela slanten.

I Leeds:

Amsterdam:Paris:

Barcelona:

Rom:

Venedig:

Prag:

och Berlin:

Det är sådant jag saknar.

Shakespeares syster

2009-09-07T15:13:00.009+02:00

I told you in the course of this paper that Shakespeare had a sister [...]. She died young--alas, she never wrote a word. She lies buried where the omnibuses now stop, opposite the Elephant and Castle. Now my belief is that this poet who never wrote a word and was buried at the crossroads still lives. She lives in you and in me, and in many other women who are not here tonight, for they are washing up the dishes and putting the children to bed. But she lives; for great poets do not die; they are continuing presences; they need only the opportunity to walk among us in the flesh.

- Virginia Woolf (ur A Room of One's Own)

Lite krävs för att ett rum, ett eget rum, plötsligt ska börja sprida en känsla av trygghet. Mitt monterande av IKEA-möbler och maniska möblerande i studentrummet har slutligen gett resultat, och jag är nöjd. Stora väskor har stuvats in i garderoberna, snowboarden står lutad mot väggen i ett hörn, gardinerna är blommiga och skrivbordet vid fönstret helt perfekt. Jag svarade på en annons på Blocket för bara ett par dagar sedan och fick igår mitt nya bord hemkört och uppburet till korridoren på våning ett, för sammanlagt 250 kronor. Det är litet men med förvaringsutrymmen, kompakt och sött. Nu känner jag mig som hemma (men insåg just att jag saknar mjölk till kaffet; damn).

Uppdatering om det så kallade Flogstaskriket: skriket genomförs klockan 22 varje kväll; studenter springer ut på korridorernas balkonger eller upp på höghusens tak för att medverka. Det ligger en känsla av solidaritet i det där skriket. Vi har det likadant, här i Flogsta. Vi lever på studielån och snabbnudlar och bor i likadana studentrum, i likadana korridorer. Vi köper bakispizza på samma pizzeria, cyklar samma väg till centrum och öppnar ibland upp våra dörrar för anarkistiska höghusfester.

I torsdags gick jag på Kalmar nations mottagning för nya studenter. Jag kom pinsamt nog dit först, och var en av de sista att gå. Första delen av kvällen bestod av information från nationen, klubbarna och festarrangörerna, varefter någon halvtimmes mingel (utan tilltugg) följde. Middagen dukades upp nere i puben i lokalens källare, vi sjöng studentvisor (jag mimade) och skålade för minsta lilla. Jag hade just börjat bekanta mig ordentligt med mina bordskamrater då någon ropade att alla skulle byta bord, och jag hamnade mitt emot fransosen N., som bor i samma hus som jag. Där var rödvin och muffins. När tillställningen var över stannade jag kvar med en hop inbitna nationsmedlemmar, ett par lärarstudenter och trevliga civilingenjören M.; nu min kavaljer till Kalmar nations reccegasque nästa fredag (jag impulsköpte biljetten och oroar mig över Uppsalas strikta klädkoder).

I fredags pubrunda med N. och Uppsala universitets filosofer. I lördags besök från S., utgång på icke-nationen (eftersom hon inte hade kårleg) Orange, snabbmat och panik klockan halv fyra på morgonen, eftersom jag inte kunde hitta mitt kort till porten. Som tur var skulle ett par killar strax in och vi slapp en kall natt i det fria. I söndags ett första möte med projektgruppen från klassen, som gick förvånansvärt bra; diskussioner kring såväl skolarbete som allt möjligt kickade fort igång och jag tror att det kommer att funka. Där är två 24-åriga killar med ekonomi i det akademiska bagaget och en kille i min ålder. Vi förberedde oss inför seminarium ett, som genomfördes i morse, följt av lunch med gruppen. Jag kanske blir en sån där tuffing med killkompisar.

Visst är jag avundsjuk på alla de studenter som precis har börjat på ett program och som har nollats in i ett par veckor nu. Utklädda, fulla och förvirrade halkar de runt på stadens gator och hunsas av äldre elever. Civilingenjören M. fick teknologernas inspark att låta som en mindre festival och bar omkring på en orange pappersbit som skulle symbolisera hennes samvete, kikade då och då efter äldre civilingenjörer och oroade sig för att de skulle riva i hennes samvete ännu mer om hon gjorde något fel (ex. skålade i fel ordning). Problemet är att inget program lockar mig.

Vad ska jag äta ikväll? Jag är sämst på mat, tvätt och disk, varför jag samlar det gemensamma kökets tallrikar på hög i rummet, och, liksom Virginia, finner det viktigare att skriva (och spela tv-spel).

Pseudo-intellektuell

2009-09-03T15:19:00.010+02:00

Medie- och kommunikationsvetenskap A. Varför inte? Det känns både bra och dåligt att gruppen består av närmare 80 studenter (varav kanske en tredjedel med bakgrund inom ekonomiska ämnen; vår institution ligger dessutom på Ekonomikum, och jag tänker tillbaka på Stagneliusskolan). Första föreläsningen hölls i tisdags och föreläsaren var en skämtsam 25-30-årig doktorand till journalistnörd, med svart välstruken skjorta, svart cardigan, skarpa och något överdimensionerade glasögon med svarta bågar och popfrilla, samt ölmage. "Pseudo-intellektuell", kallade han sig själv. Det stämde väl överens med verkligheten men var kanske för hårt, då killen var en god talare med koll på det han talade om. För er som inte vet ett jota om min utbildning: den är icke att jämföra med, och har väldigt lite gemensamt med, inriktningen Media på gymnasiet, utan är rent teoretisk. Vi gör med andra ord allt utom att springa runt och fota kullerstensgator och klicka runt i PhotoShop. Min projektgrupp består av fyra killar och på rasterna diskuterar jag vädret och skillnader mellan Sverige och Finland med K. från Österbotten.

Dagen har bestått av krönikeskrivande, omelett och House. Nu har jag magont inför mottagning för alla nya medlemmar på Kalmar nation. Jag känner inte en jävel och kommer förmodligen att vara den enda med koppling till Kalmar där. Jag kanske till och med skulle ta och förstärka min nästan obefintliga kalmaritiska, för att vinna statuspoäng (om det skulle vinna en statuspoäng ifrågasätts). Om de frågar om jag känner bröderna Elm kan jag svara att jag nästan gör det, eftersom de brukade träna utanför mitt klassrumsfönster på gymnasiet.

Korridor till hufvudstad

2009-08-30T22:06:00.011+02:00

Nu finns här gardiner och sittpuffar. Rummet börjar arta sig och korridoren och studentområdet bjuder dagligen på ömsom trevliga, ömsom otrevliga överraskningar. Trevligt #1: människorna, som över lag verkar normalt funtade, intressanta och laid back. Förutom den religionsstuderande tjejen har jag nu fått hälsa på en civilingenjör med (till synes) många kvinnliga bekanta, två öldrickande tyskar med stereotypt tyska namn, en kille som kokade vatten samtidigt som jag råkade spilla majs på golvet, alldeles nu, och en till utländsk kille från jag-vet-inte. Otrevligt #1: jag hittade ingen konservöppnare i köket. Trevligt #2: bara ett stenkast härifrån ligger en krog. Slash pizzeria och sportbar. Otrevligt #2: huset har inga förrådsrum. Trevligt #3: igår kväll var det livespelning på ett höghustak.

I fredags for jag till hufvudstaden, 40 minuter och 50 spänn med tåget söderut, för att dricka latte, shoppa second hand och gå på Gröna Lund med S., min nyblivna läkarstudent till bästa kompis. Gröna Lund om kvällen är magiskt, trots sporadiska skurar. Den nya åkattraktionen Insane var precis vad namnet vill antyda och Lustiga huset kan inte växas ifrån. Från Djurgården avgick senare Djurgårdsfärjan till Slussen; det blev en vända på Medborgarplatsen och därefter rockklubben vid Mariatorget, där de svartmålade finnarna i The 69 Eyes höll releasefest, fick vi veta när vi kom ner i källarlokalen. När jag var 15 och på festival i Åbo med just S., såg vi The 69 Eyes i väntan på att vårt dåvarande gemensamma favoritband H.I.M. skulle börja spela. Jag fick sitta på en finländsk killes axlar (då finska festivaler inte verkar ta hårt på säkerhet) och kom alldeles nära. Det var på den tiden då det här...

... var vårt manliga ideal, i teorin.

Ikväll lyssnar jag snarare på Mùm, och kan se videon till They made frogs smoke 'til they exploded om och om igen.

Damen

2009-08-27T11:57:00.001+02:00

Rum 111: frivilligt ensam utan gardiner

2009-08-26T23:26:00.010+02:00

Det bar av genom Småland; jag i baksätet, morföräldrarna i framsätet, till klassisk musik på P1, och en nästan fullpackad släpvagn på efterkälken. Mozzarellaschnitzel av quorn på vägkrok i Norrköpingstrakten, sedan fullt fräs upp mot Uppsala, omöblerat studentrum och korridor med trasiga affischer på väggarna. Då jag inte kunde se någon konkret anledning för mig att i form av ägodelar förbli i villan i Kalmar fick en stor del av mina ting följa med på färden. TV och DVD-spelare på litet TV-bord i ljust trä, Wii-konsol plus ett par tre spel, The Lord of the Rings-samlingen; böckerna och filmerna samt en biografi över Tolkiens liv och leverne och en till filmboxarna hörande Gollum av lera, de övriga favoritböckerna, favoritdiktsamlingarna och favoritfilmerna; två svarta vinglas, två kaffekoppar i glada färger av robust material, diverse utsmyckningar för såväl vägg som fönsterkarm, snowboard och snowboardkängor i snowboardväska, säng (105 cm) och alla kläder jag äger. En hög med plagg kunde, ett par veckor innan avfärd, med möda, fraktas bort till Erikshjälpen second hand, men det mesta klamrade sig fast och blev kvar i garderoben, varför jag nu oroar mig över studentrummets små garderobers tvivelaktiga kapacitet.

Rummet är annars 19 kvadratmeter stort, har ett fräscht badrum och redan fastmonterade hyllor på väggarna. Det ligger i det kända/ökända studentområdet Flogsta i Uppsala, där höghus och barrträd tornar mot himlen, studenter släpar skor och lila kassar i marken, självmordsstatistiken är oroväckande hög (vilket kan bero på höghusens höjd, eller universitetsmatematik, till exempel) och vägen in till stan precis så lång att det känns jobbigt att vandra den. Jag tror att jag kommer att trivas, i åtminstone ett år. En religionsstuderande tjej presenterade sig glatt i korridorsköket som delas på tolv personer och förklarade systemet med kylskåpshyllor och skafferier. Jag nickade och kikade och räknade rena knivar i knivstället: godkänt.

Imorgon skriver jag in mig på Kalmar nation och tar bussen till IKEA för att inventera småsaker. Ett skrivbord ska köpas på second hand, och gärna en nedsutten 50-talsfåtölj också. Kursen startar på måndag.

Jag är ensam. Det känns bra; jag känner mig självständig och redo att ta den akademiska världen med storm, för en stund. Det gör ingenting att här ännu inte finns gardiner eller att min kylskåpshylla gapar tom. Jag läser om favoritnummer av den feministiska tidskriften Bang och skrattar åt berget av klänningar på golvet.

Studenthöghusen i Flogsta är bland annat kända för det så kallade "Flogstaskriket" - ett skrik som alla invånare i husen ska genomföra unisont. Uppdateringar vad gäller det här fenomenet kanske kommer.

Arvika, Värmland

2009-08-26T22:59:00.012+02:00

Fever Ray.

Nine Inch Nails.

Tidens nycker

2009-08-17T14:34:00.011+02:00

Aliens tog mig. Det är min förklaring.

Sommaren är ännu inte borta men på god väg och jag vet inte vart dagarna tog vägen. När jag för andra eller tredje gången hoppade på morgonbussen ut till förorten någon gång i början av juni, innan jag insåg att det var fullt möjligt och dessutom ekonomiskt att cykla ut dit, såg sommaren framför ut som en långdragen, fullspäckad evighet. Arbetspass, festivaler och midsommarbesök i Gamla Upsala; ändlösa onsdagskvällar på uteservering eller den lokala puben, tom villa till eget förfogande och något enstaka dopp på Stensö. Tiden beter sig märkligt. Nu är jobbet slut och gamlingarna snart kaffedrickande siluetter i minnet. Jag övade upp en ganska trevlig känsla av trivsel, till slut. Personalmöte med glass var tredje onsdag. Tanten som alltid ville bjuda på persikogodis och prata om Londons bakgator. Promenader i solsken, fram och tillbaka till soprummet. Jag skulle inte vilja påstå, sådär som så många vill göra, att jag har kommit till klarnande insikt om livet och hänsynen genom att arbeta som vårdbiträde, 44 procent, i tre månader. Till en början växte skräcken för att bli gammal, men sedan, istället, insikten om hur otroligt ung jag ju är. 19 bast med halv visdomstand.

Sommaren var med andra ord varken vidare insiktsfull eller slitsam. Över midsommar hoppade jag på Swebus mot Uppsala för att gå på bio och introduceras för sill hos pojkvännen. Vid månadsskiftet avgick tåget mot Arvikafestivalen och ett par dagar under tält i växlande värme/regn. Nine Inch Nails, Fleet Foxes, Frida Hyvönen och Detektivbyrån svarade på mina förväntningar medan Depeche Mode var tråkiga dinosaurier. Som festival påminde Arvika, såväl storleksmässigt som folkmässigt, om Hultsfredsfestivalen; organisationer på festivalområdet, reklam, full man i Teletubbie-dräkt och lera. Där var någon procent fler syntare och kanske högre medelålder. Jag är nöjd med min vistelse. På campingen vinglade jag och N. runt med vattenpipa, i campet diskuterades allt mellan himmel och jord och fina Anna Ternheim uppträdde i mjukiskläder och keps.

Den 9 juli for familjen (och X-box-konsolen) iväg till Nya Zeeland, där de ska plugga respektive jobba i ett helt år. Mamma, pappa, mina lillebröder och lillasyster. Hur det går för dem på andra sidan jordklotet kan man läsa om i bloggen Familjen Källén på andra sidan jordklotet. Jag lämnades ensam i en stor villa, med kuponger på ICA. Det blev förfester på verandan, nudlar och bubbelbad.

Öland Roots Festivalen recenserades och regnade bort i juli och Emmabodafestivalen besöktes, traditionsenligt och för fjärde året, ett par veckor därefter. Jag satt i tältet med laptop och chips när dropparna smattrade mot tältduken, genomförde socialt prövande mingelreportage och hörselprövande recensioner av Moderat Likvidation och dansade till 2manydjs och Boys Noize när datorn lämnats in för dagen och festivalfesten kunde starta för natten. Det är liksom något väldigt speciellt med Emmabodafestivalen. Där får man dricka vin framför scenen, där är trevliga människor i rosetter och där spelar otaliga band att upptäcka. Radikalt annorlunda men otroligt roligt var helgens spektakel i Göteborg. Till stor del för att det besöktes tillsammans med två nära vänner som har huserat i Oslo under det senaste året, till stor del på grund av kick-ass bandbokningar. Way Out Wests festivalområde låg i Slottsskogen och bestod av tre scener varav en tältscen, tre stora öltält och mängder av kommers. Utöver spelningarna på området bjöd festivalen på klubbspelningar med 18-årsgräns som började redan på torsdagskvällen. De många öltälten och klubbspelningarna visar uppenbarligen att festivalens målgrupp är de lite äldre, vilket märktes bland publiken. Avsaknaden av tältcamping ledde också till att de festivalbesökare - exempelvis iklädda Teletubbie-dräkter - som bara åker till festivaler för att supa skallen av sig lös med sin frånvaro. På gott och ont, mest gott. På spelningar var människor där för att se bandet, inte för att skvätta öl och skapa moshpits till ballader utan en aning om bandets namn. En stor nackdel med arrangemanget (förutom att där inte fanns någon langosvagn) var dock köerna till klubbarna, som alltid var minst tre mil långa. Spelningarna på området slutade runt 23-tiden, varefter en massrusning ner mot stan skedde, men för att över huvud taget ha en chans att komma in på klubb krävdes det att man var där många timmar i förväg. Det är möjligt att vi (lantsortsbor som vi är) inte har övat upp samma immunitet mot köer som stockholmare och göteborgare - men vem orkar? Vi missade, bland annat, Echo and the Bunnymen på Trädgården och First Aid Kit i Annedalskyrkan (ja, det var en klubb i en kyrka) på grund av dessa irriterande ansamlingar människor på rad. På torsdagkvällen kom vi framåt 02 in på DJ-klubben på Värlskulturmuseet (ja, det var en klubb på ett museum) och det var sjukt kul. På fredagen föll vi för Bon Iver och Beirut, Band of Horses, Robyn, Fever Ray och i synnerhet vackra Antony and the Johnsons, som spelade med Göteborgs symfoniorkester. Lördagen öppnades av en gladlynt Patrick Wolf i avslöjande kläder som dessvärre spelade alldeles för kort tid men gjorde min dag ändå. Allt dokumenterades med en engångskamera med reklam för rizzla på, införskaffad i en skum göteborgsk tobakshandel nära vårt vandrarhem. Killen bakom disken såg ut som en tatuerad sjöman, snusade lössnus och fick mig att genast tro alla föreställningar om Göteborg som jag någonsin har haft. Staden växer i mina ögon.

Jag kom hem till ett hus fullt av polacker igår. De flyttade in i huset, som de ska hyra under året, någon månad efter att mina föräldrar försvann och gillar att baka bröd i en brödmaskin i köket. Jag är inneboende hos mig själv och finner det väldigt obekvämt. Allt löste sig igår med sushi från ICA och Star Wars IV-V i sängen. Ikväll bär det av mot Fårö och en välbehövlig sejour innan ägodelarna körs upp till Uppsala och en termin Medie- och kommunikationsvetenskap inleds.

Bilder kommer.

(Det var aliens).

Got bruises on my knees for you

2009-06-11T21:03:00.016+02:00

Sedan sist har jag tillskansat mig:

- grundläggande kunskaper i hur samtal med tanter 85+ bäst inleds, fortskrider och avrundas. Det så kallade tantsnacket är en hel vetenskap och något att tjäna på att öva upp inom hemtjänsten, då en stor del av jobbet går ut på att sitta och dingla med benen vid diverse köksbord med blommiga dukar och kallprata barnbarnsbarn, väder och kålhuvuden. Många har fascinerande historier att förtälja, eller sköter själva 100 % av talandet, varför jag ofta antingen klarar av att samtala på grund av purt intresse, eller inget val. I annat fall stannar samtalen lätt upp. Det är då gömda kort som "vilka fina tapeter du har" dras fram.
- vag solbränna.
- fästing.
- baksmälla.
- mensvärk.
- vuxenpoäng för valdebut (fortsättning följer inom kort).
- skatteåterbäring.
- optimism.
- filmen Naked Lunch efter William S. Burroughs roman med samma namn. Slemmigt och ännu osett.
- information om att jag kommer att få arbeta som huvudrecensent för Barometern på poppiga Emmabodafestivalen. Moderat Likvidation och The Haunted är i år banden som har i uppgift att spä ut popens koncentration i de småländska skogarna. Idén är såväl ofullbordad, med tanke på obalansen mellan genrerna, som sådär och jag ser snarare fram emot veteranerna Bob Hund och The Pains of Being Pure at Heart: ett New York-band som skapar speciell twee/shoegaze-pop.
- en Way Out West-biljett. Om det någonsin rådde tvivel - förmodligen sprungna ur det pubertala skimmer av sol, nedklottrade tältdukar och alkoholdunster som för mig omgärdar och länge kommer att fortsätta omgärda konceptet tältfestival-i-skog (kontra stadsfestival, i WOW-formen) - så har bokningar som Patrick Wolf, Chairlift, Vampire Weekend, Antony & the Johnsons, Beirut, Echo & the Bunnymen och Fever Ray effektivt grusat dem. Det kommer att bli ace.

Beirut live

Helgen, som för länge sedan passerade, spenderades till stor del i Uppsala för kusins studentuppvaktning. Det var i princip minusgrader och överallt huttrade flickor i korta vita klänningar. Jag och N. passade på att gå på en efterlängtad film: Terminator Salvation. I mycket, vilket var en klar fördel, kändes den fjärde filmen i historien om kampen människor vs. maskiner och hjälten John Connor som en tillbakagång till de två första filmerna. De plastiga actionutsvävningar - illa kompletterade med ond robot från framtiden, utrustad med stora bröst och rött läder - som präglade den usla tredje filmen var borta, och Christian Bale (Batman) är ständigt hård som sten. Filmen var på sätt och vis ruffig - något som krävs när det kommer till skildringar av en post-apokalyptisk värld. Jag gillar sådant. Ett L.A. i småbitar och freaks som vaktar bensin längs tomma motorvägar. Mad Max 2/Matrix, plus tidsresor.

Och igår sprang bästa kompisen H. ut i full studentmundering. Grattis. Studenttiderna saknas.

Mitt i alltet

2009-06-01T19:14:00.010+02:00

Anledningar till icke-grämande:

- Placebo kommer säkert till Sverige igen. Någon gång.
- Jag hade egentligen inte råd med festival. Arvikafestivalen är värd mer.
- Helgen blev väldigt fin utan Brian Molko, med sol, kille på besök från Uppsala och Springbreak i lördags - lokal tillställning med öltält, Hammerfall, Mando Diao och fulla kalmariter. Nå, vi satt i en inhägnad trädgård i alla fall, med avbrott i distanserat drickande, samtalande och vattenpipainhalerande för en snabbis på området (det kostnadsfria inträdesbandet kom till liten användning). Det kan ha varit sent och Hammerfall kan ha skrämt bort, men jag tyckte allt att där var förvånansvärt lite folk i rörelse. Säkerhetspådraget var däremot enormt. N:s hus ligger liksom precis där arrangörerna har valt att skapa mini-festival med tusen kilometer stängsel, varför vi knappt fann vägen ut när vi i fredags kväll skulle promenera därifrån hem till mig.

Idag har jag letat efter senila damers tillhörigheter och åkt kors och tvärs i kommunbil, ätit macka med S. och svettats svett i värmen.

När min för tillfället och av outgrundlig (stressrelaterad) anledning nedstängda kulturkonsumtion föds igen kommer bloggen kanske att bli intressantare.

Black Market Music

2009-05-28T23:36:00.006+02:00

Bara för att Placebo spelar på Siesta imorgon kväll.
Det är så väldigt lätt att vara efterklok.
Nu: House.

Ohemtrakt

2009-05-27T17:37:00.021+02:00

Om det är någon del av Kalmar som jag inte känner till så är det förorten Smedby. Stället ligger någon mil utanför stan, trettio minuter med bussen, fullt av radhus och barn och minimala villor och en ICA-butik. Innan min arbetsintervju för två veckor sedan, hade jag besökt obygden en gång. Det var en Valborgsmässoafton för flera år sedan, bandet Bored spelade obegripliga försök till gore bakom ett församlingshem och jag minns endast fragment, med stor sannolikhet på grund av grumligt innehåll i en PET-flaska. När jobbet kickar igång på riktigt på måndag förväntas jag hitta i trakten, som vore det min barndomstrakt. I veckan har jag gått bredvid, betraktat, försökt ta in ett ton information och oroat mig över alla de problem som tycks kunna uppstå i hemtjänsten, närsom och hursom. Men då jag är en normalbegåvad människa med läshuvud och tom plånbok lär det, i sinom tid, lösa sig.

Fårö var som vanligt; öde och fint med promenader bland fårfekalier och ängar. Ägnade lata dagar åt Klas Östergrens bisarra, ehuru, på något sätt, fullkomligt vardagsrealistiska Gentlemen. Jag gillar hur författaren placerar författaren "Klas Östergren" som huvudperson i ett surrealistiskt mysteriedrama i ett gråmulet Stockholm. På sätt och vis påminner Klas Östergrens böcker om för den tiden - sent 70-tal, tidigt 80-tal - typiska generationsromaner med unga, olyckligt förälskade och smått alkoholiserade män i huvudrollerna, men Klasse gör det bättre än så. I hans fall känns det inte lika torrt och pretentiöst. Kanske.

Joanna Newsom.

Dagens bragd: fick in två skivrecensioner innan deadline.
Dagens längtan: festivaler. Valet 7 juni (debut - mer om det).
Dagens mat: nudlar.
Dagens outfit: fotsvett.
Dagens oro: morgonpass imorgon, med start klockan 7.
Dagens låt: Cosmia av Joanna Newsom. Himla fin.

Eufåria

2009-05-20T16:31:00.015+02:00

Packar inför weekend-resa med familjen till Får-ön. Läste att traktens före detta största kändis Ingmar Bergmans hus nu auktioneras ut genom anrika auktionsfirman Christie's i London. Jag hoppas att någon kändis eller excentrisk filmregissör lägger bud. Förslagsvis geniala Ingmar Bergman-freaket Ang Lee, med bland annat Brokeback Mountain, The Ice Storm och Crouching Tiger Hidden Dragon i registret, som hängde på ön för ett par somrar sedan. Poptjejen i kassan på mitt sommarjobb påstod sig ha snackat med honom i en toalettkö. "Your movies are brilliant!" hade hon sagt. Originellt.

Datorn får inte följa med imorgon. På Fårö stundar frivillig alienation, frukost från lilla bageriet och dimmiga älvor på ängarna. Två skivor att recensera, bland annat glada Lacrosse, som spelade på Emmabodafestivalen i somras, senaste - Bandages for the Heart. Disco/punk/flamenco/krautrock, sägs det vara, enligt pressutskicket. Pressutskicken ska alltid göra sig så märkvärdiga. Eget utlåtande kommer. Förhoppningsvis i en mer officiell form än på bloggen.

Sometimes I stop and I think
We're too romantic, traumatic, too dramatic, two drama-queens
But then I stop and I think, and I think again
That the way I feel when I'm with you
Oh, I haven't felt like this for years

ur Come Back Song #1 - Lacrosse.
Hittills uppvisar de trallvänlig kärlekspop.

På grund av hans plugg och mitt jobb kommer jag och pojkvännen N. antagligen inte att kunna ses på tre veckor till. Det suger. Jag vill äta sushi, ha filmkväll, fika på Krusenstiernska och spela Xbox.

Patrick till WoW

2009-05-19T00:29:00.012+02:00

Mångårig förälskelse (som fullkomligt oundvikligt inleddes när jag halkade över den här video n) kommer i sommar att stärkas. Patrick Wolf kommer till Göteborgs ännu inte bevistade stadsfestival Way Out West och jag kommer att stå längst fram, med L. och J. som jag - för övrigt - saknar en massa så här i Kalmars sommarsol.

DON'T SAY NO TO IT. YOU CAN'T SAY NO TO IT.

Ge mig nåt

2009-05-18T22:49:00.017+02:00

xkcd

Fast kanske inte en bil, med tanke på offentlighetens säkerhet. Häromveckan krockade jag - efter många minuter av krånglande och knölande till uppskruvad dunka-dunka på Mix Megapol - in i en bil på en parkering. Det förvånade mig föga (men grämde mig en del) då det liksom var en tidsfråga i mitt fall. Övning ger färdighet men jag undviker gärna förarsäten i ett tag framöver. Det kan komma att bli knepigt eftersom jag nu, efter tusen om och men, har fått sommarjobb (det är en sanning) på hemtjänsten i en förort någon mil utanför Kalmar. Jag håller tummarna för bra busstider dit och cykelbaserat arbetande väl framme. Tjänsten ligger på halvtid men såväl lön som arbetstider slår förra sommarens slavande på restaurangen Byttan. Mitt rekord i långvarigt arbetspass kommer därifrån och ligger på klockan 15 till 04. Smärta i tår och själ, fulla, klängiga gäster och slemmigt korvserverande till nämnda fulla gäster vid 01. Mitt bästa sommarjobb någonsin var en tre veckor lång Pröva På Praktik för kommunen på ett fritids. Det innebar i princip 1. spela Junior-Monopol, 2. rita teckningar föreställande Darth Vader och unge Anakin i kamp (ungarna kunde inte sin Star Wars och en eftermiddag ägnade jag därför åt att berätta historien sanningsenligt och kronologiskt, med ett gäng frågvisa fans till småkillar vid fötterna) och 3. sprida dekonstruktion av genus på plats. Det som var mest ansträngande med jobbet var fröknarnas ständiga röstläge. Efter tjugo år i barnomsorgen är rösten förevigt fördärvad och har fastnat på tala-till-femåring-mode. Jag kände mig behandlad som ett fritidsbarn, men klagade inte (särskilt inte när jag också fick glass: "VEM vill ha glass? VEM vill ha glass? Vill DU ha glass, Matilda? Ja, det vill du.")

Hemtjänsten är okänd för mig. Det ska bli intressant.

Babes in Toyland

2009-05-17T22:06:00.006+02:00

Riot Grrrl-återfall ikväll.

I never thought that you'd explode through my eyes
I never ever was amused

Som från en annan värld

2009-05-17T20:04:00.017+02:00

När man står utan arbete (trots sporadiskt skivande av skivrecensioner - Idol-Johan till på onsdag) finns tid för läsande på verandan.

Den framlidna, svenska författarinnan Mare Kandres författarskap har undersökts på sistone - med nöje. Hon debuterade redan som 22-åring med ett gäng poetiska prosanoveller under samlingsnamnet I ett annat land. Det berättas nyfiket och skarptänkt, med såväl rädsla som barnslig fascination, i jag-form om resor och upplevelser ur någons, barnets, perspektiv. Novellerna hänger samman och speglar en kringflackande, upptäckande uppväxt; ur barnets ögon blir hela barndomen som ett annat land. Det är ofta skrämmade och lite mörkt, sett nerifrån ur unga ögon, och oändligt intressant på samma gång. Jag fann språket rikt och beskrivande men banalt, trots att just det banala hör till, med tanke på vem som sägs betrakta händelser och miljö. Idén om det andra landet - barndomen - slog mig som träffande. Skeenden och upptäckter från tiden innan tio smälter samman i minnet; i många fall hade det kunnat hända någon annan, nära, eller som i en helt annan värld. Som vuxen finns där alltid ett bredare medvetande, om omgivningar och saker som sker i dem, medan det medvetande ofta saknas hos barn. Barn följer eller släpas med, upplever och påverkas starkt av upplevelserna, men blandar gärna in fantasi. Den fantasin smälts in bland de redan hoprörda minnena och upplevelsen blir en annan.

När jag var liten promenerade vi till en öde strand i Fårös vildmark, över oändliga karga hedar. I mitt minne är den promenaden skrämmande, luddig och fullkomligt surrealistisk. Vi gick hur länge som helst, säkert en hel dag. Vi såg får och kor och indiantält bland småvuxna enar. Stigen försvann i ingenstans och på stranden stod en förfallen sjöbod, havet var alldeles svart och jag ville bara hem. I mitt minne hade jag lika gärna kunnat vara ensam på vandring. När jag för någon sommar sedan bestämde mig för att cykla dit igen, väntade jag mig en liknande upplevelse. Så blev ingalunda fallet. Färden tog högst tio minuter och jag passerade femton sommarvillor på vägen. Indiantälten i skogen visade sig vara vedhögar och stenstranden en helt vanlig stenstrand. Sjöboden var inte ens särskilt förfallen. Tur att alla minnen från barndomen inte är mörka. Även känslan kring de ljusa och roliga minnena är förstärkt. Jag får en känsla av att Mare Kandres barndom var - i alla fall i hennes minne och när hon i sin roman blickar bakåt - mer skrämmande än min, förutsatt att I ett annat land speglar något självupplevt.

Om så är fallet, skulle min känsla kunna sägas bekräftas i och med Kandres korta roman Bübins unge, som jag läste strax därefter. Språket var likt det i I ett annat land men större och jag fängslades. I romanen bor flickan som berättar tillsammans med de två individerna Bübin, en kvinna, och Onkel i ett hus med utedass och vildvuxen trädgård. Dialog förekommer inte, endast flickans betraktelser. När hon en dag upptäcker att hon har fått mens börjar saker och ting förändras. Plötsligt är Ungen där - i huset, tillsammans med Bübin. Onkel och Bübin lämnar de två flickorna ensamma, till svält och undergång. Flickan hatar Ungen från första stund och vill inte ha något med henne att göra; hon stänger in henne, skadar henne och undviker henne och så fortsätter det, tills lösningen plötsligt uppenbarar sig. Bübins unge var en märklig bok. Som läsare fick jag en känsla av att inte släppas in i handlingen fullt ut, då flickans berättelse bara kort snuddade vid till exempel karaktärerna Onkel och Bübin, för att istället enbart fokusera på hennes förändring: menstruation, svällande kropp och blandade okända känslor. Å andra sidan var det förändringen som var det intressanta. Romanen speglade helt enkelt en övergång: från flicka, unge, till kvinna. Ungen som äntrar historien i samband med att flickan får sin första mens måste vara en annan del av flickan; den som hon på ett sätt vill värna om, på ett sätt vill krossa. När Bübin och Onkel lämnar flickorna (flickan) ensamma kan det spegla det jobbiga, ambivalenta klivet bort från föräldrarna. Också här blir barndomen, eller klivet bort från barndomen, som något som sker i ett helt annat land. Romanen inleds dessutom med ett citat från Lewis Carrolls Alice i Underlandet:

Jag undrar så vad som kan ha HÄNT med mej? På den tiden när jag läste sagor trodde jag att sånt aldrig hände och nu har jag hamnat mitt i det. Det borde skrivas en bok om mig borde det. Och när jag blir stor ska jag skriva en - fast jag är ju stor nu, la hon till i vemodig ton. I varje fall finns det inte plats att blir större härinne.

PS. Mare Kandre spelade också i ett post-punkband vid namn Global Infantilists. Coolt. Jäkla deppiga da Vinci-människa.

MEN WITHOUT NAMES

2009-05-17T00:28:00.006+02:00

Fotograf: Maud Larsson

Melodifestival, chips och 42 länder. Den norska killen var söt, texten banal. Det var första gången för i år som jag bekantade mig med spektaklet, något motvilligt, och jag måste säga att det svenska bidraget var ganska fasansfullt. Vi borde lägga ner mindre energi på grejen, dels då det är pinsamt upphaussat, dels då det ju ändå inte funkar för oss.

Metro

2009-05-13T19:24:00.013+02:00

... som en ny Nicolas Cage-film eller schlager utan nakenchocker.

Och ikväll ska jag träffa S. för varsin öl och samtal. Vår vänskapsrenässans slår övervakningens renässans. Det blir så när ens nära vänner plötsligt blir singlar. (Erkänn att du läste "sniglar").

Loggbok, Emmabodafestivalen 2005

2009-05-13T17:19:00.012+02:00

S. inlägg med citat, kopierade från vår ambitiösa loggbok, från Hultsfredsfestivalen 2006 (då Hultan var it) fick mig att leta reda på vår loggbok från året dessförinnan, då tre 15-åringar intog Emmabodafestivalen. Varning: det är fullkomligt internt.

Konversation på fyllespråk från granntältet, cirka 06.00:
"Rådjur med Downs syndrom!"
"Panda med tinnitus!"
"Trafikskadad grävling!"
"Höna pöna i det gröna!"
"Ja, hon är skön!"
"Ser du Darin i det blå, bomba honom så ser du två..."
"Och Darin har bara en pungkula."

Parkeringsvakten G. i radion på parkeringen (Håkan var chefen): "Håkan har däckat. Com."
H:s 23-åriga nyblivna vän från Värmland: "Alltså, jag är en sån person som måste duscha varje dag..."
Vakt: "Jag gillar att vara snäll."
Frälsningsarmén till festivalungdomarna: "Jesus är vägen!"

SLUT

2009-05-13T12:32:00.006+02:00

Nu är Malmöoperans påhitt Erika Ascot snart ett minne blott. Ett sista blogginlägg med subtila antydningar om hopp från fönster publicerades nyligen och i ett pressmeddelande till DN bekräftades det: Operan skrev att fiktiva Erika hade hoppat och dött, gravid i sjätte veckan. Väl brutalt men kanske nödvändigt sätt att avsluta ett poetiskt pr-trick på. Själv skrattar jag åt de röster som gormar om förfall och dåligt föredöme från Malmöoperans sida. Det är (men är inte) verkligheten, suckers.

GHOST WORLD

2009-05-13T11:08:00.005+02:00

Bra serie som jag läste i en soffa på biblioteket när jag var tretton. Now a major motion picture. Eller snarare år 2001, med Scarlett Johansson. Det hade jag helt glömt bort. Filmen Ghost World placeras på listan.

NÄR VÅRDEPPEN VÄNDE

2009-05-12T23:33:00.034+02:00

Som tur är har det nu vänt, varför akut nedladdning av Kents 747 förhoppningsvis inte kommer att bli aktuellt. Det har bara gått så långt en gång tidigare. Vissa sommarplaner tog i dag en drastisk vändning när en tidning i närheten meddelade om ekonomisk kris och nedskärningar (= mindre jobb på säg festivaler för hoppfulla frilansande 19-åringar med journalistdrömmar om lera och artister som faktiskt hellre jobbar än festar på Hultsfred, eftersom de inte känner någon som ska dit; Hultan är ändå så 2006). Ibland undrar jag om det är värt det och om det någonsin kommer att gå vägen för mig. Halva unga Sverige vill bli antingen grafiska designers (gärna i Stockholm, på reklamfirma med halvironiskt namn som Of Sven) eller journalister (gärna på stor dagstidning i Stockholm, Bolibompastudion eller obskyrt kulturmagasin) eller socionomer. Jag strävar efter punkt nummer två men borde istället utnyttja kapaciteten till max och satsa på en rent akademisk karriär som idéhistoriker eller litteraturvetare med slutstation professorspost. Ja, istället för att slåss i karriärstegen med säg "Tjejnamn" som gick Media på gymnasiet, fortsatte på treårig pseudo-journalistisk utbildning i Kalmar och gavs sommarvick på lokaltidning X. Jag skulle passa utmärkt som professor. (Man kan förvisso bli professor och journalist, men nu vill jag endast höra talas om min framtida glammiga professorsinvigning). Jag skulle vara lite av ett original, men en god och intressant föreläsare, med påhittiga vinklar i mitt noggranna forskningsarbete (Tolkien ur ett genusperspektiv eller dekonstruktion av Alfons Åberg - eller inte). Tänk bohemisk stajl, tusen katter i luftig lägenhet, böcker upp till taket, vilda gester.

(Varför ska jag vara så svår? Framtiden hade tett sig oerhört enkel om jag hade velat bli till exempel ekonom, eller advokat. Hej lagboken. Jag kommer in. Men nejdå. Det är för tråkigt för mig. Istället försöker jag förgäves samla journalistisk arbetslivserfarenhet, redan nu, trots att jag skulle kunna skita i den seriösa framtiden i ett bra tag till).

Framöver (icke-seriös framtid)

House, säsong 3
öl
anställningsintervju, hemtjänsten
Fårö över Kristi himmel
försöka träffa plugghäst till pojkvän, förslagsvis genom brutal och plötslig kidnappning
släkt och vänner tar studenten
Arvikafestivalen, förhoppningsvis
baka citronpaj?

NÄR VÅRDEPPEN PASSERADE BRODER DANIEL-STADIET

2009-05-12T23:12:00.005+02:00

Du är citron i mitt öga!

KLÄNNINGSHISTORIK

2009-05-12T00:00:00.007+02:00

Äh, jag skjuter på Persona-projektet tills vidare. Ett långvarigt samtal från N., under vilket allt från repetitiva sci-fi-serier till empati diskuterades, hindrade och plötsligt infann sig House-suget, plus något som kan vara ett sug efter knäckebröd med kaviar på, istället.

Min farmor dog när jag var nio år gammal. Det känns som om två evigheter har gått sedan dess. Den här svarta klänningen tillhörde henne, en gång tiden; jag ser coctailfest framför mig. Sina första år här i hemmet tillbringade klänningen i utklädningslådan, innan den förpassades upp till vinden, där jag hittade den för ett par veckor sedan. Jag och min farmor hade uppenbarligen samma storlek.

AND NOW FOR SOMETHING COMPLETELY DIFFERENT

2009-05-11T19:27:00.008+02:00

Allmänbildande filmkväll #1: Persona av Ingmar Bergman.
Utomhusscenerna spelades in i krokarna kring mitt sommarställe på Fårö. Trots sjutton somrar på samma ö sprang jag aldrig in i Ingmar på ICA. Jag undrar ibland vad jag hade gjort eller sagt om så hade skett vid grönsaksdisken. "Är det du som är döden?" kanske.

SIESTA! OCH ROSA MANNEN

2009-05-11T19:11:00.010+02:00

Jag snubblade till förvåning och förtjusning (och strax förargelse, på grund av rådande ekonomiskt tillstånd) över mina bilder från Siesta!-festivalen -08. I år är banden tusen gånger bättre - Sonic Youth, Placebo - och plånboken tusen gånger tommare. Hur som helst. Här konstateras något annat, som då diskuterades friskt: ni vet, ibland när man tittar på svenska musikvideor och konsertinspelningar på YouTube, meddelas det att videon i fråga är rippad av någon som kallar sig för Rosa Mannen. Det här kan inte vara någon annan än Rosa Mannen, i full färd med att göra stabil bootleg av Kristian Anttila-spelning:

Det var en fin och lagom stor festival, i slutet av trean, med goda vännerna, solen och vinet. Där var 91:or i granntältet, töcken över Familjen-konsert, bakispasta, frukosttält, mitt-i-natten-dans, skåning i The Smiths-tröja, framtidsoptimism. Och Rosa Mannen.

SEN KVÄLL MED THE MOLDY PEACHES

2009-05-10T23:42:00.023+02:00

All I wanna do is ride bikes with you
And stay up late and watch cartoons
Duck Tales, shirt tails, Talespin, Sailor Moon
GI Joe, Robotech, Ron Jeremy
Schmoo
I wanna watch cartoons with you
Josie and the Pussycats and Scooby Doo
I want you to watch cartoons with me
He-man, Voltron and Hong-Kong-Fui
All I wanna do is ride bikes with you
And stay up late and maybe spoon
I'm just your average Thundercats ho

Kreativ svacka, i såväl blogg som övrigt. Igår lördag vandrade jag och S. kring i Kalmar centrum, spionerade på utklädda ungdomar och förundrades över skeva perspektiv. Det var Extasen i år igen; dagen då gymnasieskolan Lars Kaggskolans elever ska gå upp tidigt, klä ut sig till exempelvis vägskyltar och sälja en form av skoltidning för att gärna däcka framåt klockan 13. Redan när jag gick i högstadiet var Extasen-dagen en stor grej. Jag och nämnda S. spionerade då med ett annorlunda perspektiv: de utklädda (de som vi främst spionerade på, och kände lite halvt, gick i första ring) var enorma, vuxna och framförallt ofattbart coola. Igår var det, tillåt mig överdriva, mestadels barn som vinglande fram i hemmagjorda dräkter. I lågstadiet var sexorna, med skateboards utanför Vasaskolans matsal, vuxna. I sjuan var niorna, på andra sidan korridoren, som från en helt annan värld. I första ring hade treorna varit med om allt, och såg ut att vara mer än färdiga för arbetslivet. Nu har perspektiven fått ett stopp vad gäller blickar framåt. De högskoleelever (i chinos) som uppenbarligen är ett par år äldre än jag kommer inte som från en annorlunda, ännu ouppnåelig värld. Det gör snarare 30-åringarna (i chinos) med fasta arbetstider och trendiga barnvagnar - men jag avundas dem inte och däri ligger skillnaden.

Framåt kvällen fick jag axla rollen som förfestvärdinna här hemma. Blondie, bekanta, obekanta, hemmagjort slånbärsvin och lång väg ner mot pub och lugn uteafton. Från K.M. till sportbar. Jag dansar inte.

För att döda passiv tid har jag ägnat de senaste dagarna åt att rensa familjens kaotiska bokhyllor genom att damma, sortera, ordna med bokstavsordning och dekorera. Det är intressant att se hur de minsta projekt nu blir stora, att genomföra under släng av mani, eftersom vardagen i övrigt består av ett utdraget ingenting. Det bästa vore om all mani, som jag ju uppenbarligen kan uppbåda, istället kunde appliceras på min för tillfället väldigt handikappade skrivarförmåga.

DE TRE APORNA

2009-05-07T19:38:00.007+02:00

H. M. S.

Min vän S. har fotat och redigerat de tre vännerna (förut kända som Bermudatriangeln, i vissa Kalmar-kretsar) som tre visa apor. Jag snor och lägger ut bilden, på grund av dess höga snygghetshalt. Vi satt på kafé Holmgrens i centrala Kalmar i timmar idag.

Ikväll vill jag bara skriva.

AKADEMI OCH ACTION

2009-05-07T19:13:00.010+02:00

I Uppsala blandade jag och N. akademiska aktiviteter med action. Ena kvällen föreläsning på Stadsbiblan med genusvetare och idéhistoriker: Vart är feminismen på väg? med Paulina de los Reyes och Edda Manga. Det presenterades inga konkreta svar men väl en hop spekulationer. Föreläsningen fokuserade intersektionalitet och postkolonialism: hur ska den svenska feminismen - vars bas ju utgörs av vanligen vita medelklasskvinnor - förändras för att få ett mer globalt perspektiv? Feminismen blir en hierarki. Det finns ingen kvinnlig essens, som innefattar alla kvinnor oavsett nationalitet, situation, klass, kultur. Systraskapet blir en hierarki, oundvikligen, om det inte läggs mer fokus på att alla kvinnor är olika och kommer från olika situationer. Medelåldern i föreläsningssalen var förvånansvärt hög.

Kvällen därpå gick vi och såg actionrullen Wolverine. Helt okej film, trots långa slagsmålsscener uppe på diverse kärnreaktorer och andra stora saker som ser tuffa ut när de exploderar. Protagonisten Wolverine genomgick helt klart en form av personlighetsförändring under filmens gång. Han utvecklade till exempel långa, märkliga klor att fälla ut närhelst den lusten kom över honom. Han blev kär och arg och sedan senil, varför förändringen tappade en viss mening. Jag sätter en 3:a och funderar nu på att ge övriga X-men-filmer en andra chans.

SOMETHING STRANGE WILL HAPPEN

2009-05-05T12:39:00.008+02:00

Det regnar i Uppsala. Jag blev liksom kvar här efter Valborgsfirandet. Bussen hem går imorgon och jag har hunnit med en massa och ingenting. Dricker kaffe och spelar The Legends, vars skiva Over and over ska recenseras till imorgon, på repeat, så att det dånar i ett studentrum på nitton kvadrat. Oväsen/sötpop. Pojkvännen försvinner om vardagsmorgnarna, för att lära sig om hur hjärnor bäst infiltreras. Han kommer att bli en sån där som man inte kan ta med sig till offentliga platser eller presentera för folk, eftersom folk undviker psykologer utanför terapirummet. Jag tänker på Kalmars psyke och hur min rutt till och från högstadieskolan, liksom till och från vännerna, gick förbi byggnaden. Patienterna satt ensamma på bänkar och rökte, eller vandrade fram obegripliga mönster i gruset. Det sades att en galning skrämde vandrare om natten genom att peka på dem med en laserpenna.

Valborgsfirandet var krävande men fint. Vi satt i Ekonomikumparken från morgon till kväll tillsammans med ett par tusen likasinnade studenter och ett eller annat skränigt lokalband på scen. Förfesten blev så stillsam som man kan vänta efter en hel dags aktivitet, med Evil Dead (gore!) och vattenpipa. Kvällen avslutades på puben Palermo, att jämföra med Kalmars K.M.

SWEDEN VS. AMERICA

2009-04-28T00:08:00.008+02:00

Det här klippet är jäkligt roligt.

Ett amerikanskt humorprogram skickar en reporter till "socialist Sweden" för att undersöka. Godingen Leif P. (Frodo Baggins) uttalar sig och det drivs med allt från Robyns bostad till IKEA. En viss patriotism vill fram.

VALBORGSCRAZY

2009-04-26T16:46:00.013+02:00

Det blir Uppsala över Valborg i år igen, som förra. Förväntningarna på det hade nu trappats upp om det inte vore för ett saknat gästkort. Studentkåren beslutade sig för att reducera antalet. Damn. Satsar champagnefrukost (kanske minus champagne) - forsränning - Carolinabacken och sedan ingen tillgång till nationerna. Förr om åren kom jag in på Snerikes med skumpaglada, nostalgiska föräldrar. Jag satt uppflugen på taket till ett cykelställ, vickade på tårna och undrade över omgivningens kollektivt försämrade balanssinne. Nu har jag en egen studentmössa att smutsa ner om den lusten faller på.

Nästa vår blir det Valborgsfirande på riktigt och som riktig student, eftersom studierna i Uppsala återupptas i höst. På riktigt riktigt, den här gången: studentrum, inreda med saker från Indiska och IKEA, fånga likasinnade kompisar i lasso. Hösten i Uppsala kändes lite som ett experiment. Jag slussades runt, påmindes hela tiden om att det bara var för en kortare tid och hann inte direkt etablera mig. Det bästa var själva plugget, genusvetenskapen. Någon gång igen, förhoppningsvis ganska snart, vill jag ut i världen. Jag dissar härmed Stockholm, för ett tag till, eftersom det är grått. Plus att jag inte (än) känner ett behov av att föra in en till svensk stad i livet, som hittills har sett ut: Uppsala - Kalmar - Uppsala - Kalmar - Uppsala - Paris - Kalmar. London får gärna föras in, om det ska vara något.

(Och jag vill vill vill se fina CocoRosie i Oslo i juni. Dricka kaffe med Oslobrudarna. Härma norska. Funderingar har inletts).

BRA OCH NYUPPTÄCKT TILL ARVIKA:

2009-04-26T16:30:00.004+02:00

Fever Ray (Karin Andersson Dreijer från The Knife i ny poptappning). Våldsamt, suggestivt, fint.

Adiam Dymott och hiphop-beatsen, med de fina tatueringarna.

PATRIARKATET, PUCKO!

2009-04-23T23:26:00.005+02:00

Serie av Sara Granér.

DN driver en artikelserie med det klyschiga namnet Rosa eller blått? Jag undrar: kom vi aldrig länge? Jag undrar: varför står det stilla? Stillaståendet gör det kanske värt en artikelserie med klyschigt namn.

JUST SHUT UP YOU'RE ONLY SIXTEEN

2009-04-21T21:10:00.013+02:00

Ikväll är det musiknostalgi när det är som bäst. Peppa NIN på Arvika. Jag har trillat ner i ett slags musikvakuum, där jag inte upptäcker ny musik utan istället skjuter bort ny musik, för att lämna plats åt topplistan 2005. A Perfect Circles Judith på väg hem från stan, Marits I will always be your soldier i bilen, Holes Teenage whore under städsessioner och allt Placebo mest hela tiden. Hemstaden Kalmar lockar fram det värsta ur iTunesbiblioteket. Alla platser runt omkring lockar fram ömsom glada, ömsom obekväma, minnen. Lekparken bakom Vasaskolan, där vi använde snurrleksaker som berusningsmedel, istället för berusningsmedel. 14-åriga flickor i nedklottrade svarta Converse, för stora bandtröjor och ett ton lager kajal, till höga skrin och förväntan. Kalmarsundsparken, Kullzénska, Falkenbergsskolans läskiga tegelsiluett i natten. Skräniga punkspelningar på musikstället Monokrom. Det var aldrig vidare bra, mest svettigt och våldsamt, med stora punkkängor överallt i luften. Vi drack kaffe med killkompisar i Metallica-kopierande rockband. På tal om gamla högstadieskolan: förra veckan var jag på förfest i studentlägenheterna mittemot den, och insåg att Kalmar är en studentstad, om än i liten skala.

Imorgon har jag krönika i Barometern.

GONNA TELL ME WHERE THE LIGHT IS

2009-04-21T20:26:00.012+02:00

Det är tur att Kalmar är fint ändå; grå höga hus och slask i kängorna, ondskefull himmel och ruttna Tim Burton-träd hade förvisso känts som en mer passande bakgrundsmiljö just för tillfället, trots att det hade förvärrat. Ändlös rundtur med familjebilen under förmiddagen, med panik i alla rondellerna, då jag efter snart ett år med körkort fortfarande inte greppar vem eller vad som där ges företräde, på jakt efter jobb och aktivitet. Kan ni ta emot mitt CV? En ung tjej med lömskhet i blicken som serviceinriktat nickar och ler och viftar iväg pappret, egenhändigt och ganska kreativt sammansatt, någonstans åt ingenstans. En gratis kopp kaffe (släpp kaffet fritt, det är vår) på gamla, knarriga kafé Kullzénska med en bästa vän, utsikt över Indiska och vårklädda Kalmarbor. Där stapplar tanter med små hundar och studenter med Systemetkassar. Hey hey hey mister. Jorden går inte under. Såväl kärnvapenkrig som tsunamis uteblir. Sol, inte Öststat. Plugghästen, hon som saknar kaffebaserat PM-skrivande och långa, sena kvällar med Bordo, Butler och 1800-talsfeministerna, i mig ser alltid en sista utväg i just plugg - och Centrala Studiestödsnämnden. Om jag - trots tusen ansökningar - inte når framgång erbjuds sommarkurser och kunskap. Jag vill klara ett Diplôme d'Études en Langue Française (nivå B2) för att kunna studera i Frankrike igen, i framtiden, längre och på riktigt. Någonstans långt inuti kurar vetskapen om att studielån inte är detsamma som studiegåva.

Jag skulle vilja ställa upp i Kristers moraltest på P3.

Jag skulle vilja vara tolv igen, för att kunna ställa upp i Bolibompas program Manus X. Du skickar in ditt filmmanus. Proffsiga producenter och skådisar samlas kring ditt projekt. Visa filmkritikern Emma Grey uttalar sig på den där underliga dialekten som hon har och föreslår förändringar i dramaturgin. Det vankas filmpremiär med Pommac och salta pinnar.

DET ÄR DET BÄSTA (OCH VI ÄR SNYGGAST)

2009-04-20T23:42:00.002+02:00

KVÄLLENS FILMVAL, TACK TILL KATE

2009-04-19T22:11:00.006+02:00

Ikväll Oscarsbelönade The Reader med Kate Winslet. Efter ständig Titanic-sukt, trots fånighetshalten i det, jag vet, och med Eternal Sunshine of the Spotless Mind i topp-tre på filmlistan, måste jag le närhelst och varhelst Winslet träder fram. Hon gjorde feel good-komedin, som mest fick mig att må dåligt, The Holiday till något sevärt och mottog i år en Oscar för sin roll i just The Reader. Filmen handlar om hur Winslets rollfigur inleder en kärleksaffär med en 15-årig pojke. Torde bli komplicerat. Godnatt.

LITTLE STAR

2009-04-19T13:38:00.010+02:00

En av de finaste låtarna, alltid.

Inte ens Flashback vet hur jag ska tjäna pengar just nu. Att vara försöksperson lät som en bra idé, men det fanns ingenting för mig för tillfället - kanske något för dig? Kolla in den här hemsidan. Det värsta som kan hända är väl smärtsamma biverkningar eller plågsam död.

EDIT BLACK ASCOT OCH APTITRETARE

2009-04-19T00:38:00.005+02:00

Den här artikeln förklarar och problematiserar. Jag slutar inte älta och förundras över det litterära experimentet.

Imorgon åsikter angående: