Steget utåt

Hallå där! Du!

Nuförtiden bloggar jag som studentbloggare på unt.se, ifall det har undkommit dig.

Foux du fafa

Oj. Hej.

Jag känner mig med ens manad att uppdatera, för att inte falla i glömska. Je blog donc je suis. Det kan bli ensamt i Flogsta.

När jag kom hem till Uppsala från Nya Zeeland bankade jetlaggen mig i huvudet med en stenåldersklubba, av sten, varefter jag var knockad i flera dygn. Inte sömn-knockad, utan zombie-knockad; i vaket men ovaket tillstånd. Insomnia deluxe. Kursen, Medie- och kommunikationsvetenskap B, drog igång och jag konsumerade bord, jeans, kaffe och Ramlösa, i en strävan efter att piffa upp såväl mig som rummet. Korridoren var sig lik (förutom att den halvfulla burken EuroShopper-tonfisk som jag tydligen lämnade i kylskåpet när jag for inte längre var ätbar) och jag stiftade bekantskap med en nyinflyttad amerikan, med vilken jag kunde dela jetlag-upplevelser.
- Amen to that, gillar amerikanen att säga.

I fredags kväll återupptäckte jag Uppsalas uteliv. Jag hamnade på jam-förfest i en korridor och skruvade på mig när jag fick medge att jag var den enda i rummet som saknade musikalisk talang (där var killen-med-gitarren, tjejerna med Nico-röst, trummisen och snart även en drös göteborgare med Håkan Hellström-komplex). Det slutade bra, med dans till Flight of the Conchords Foux du Fafa och ett besök på Kalmar nations 80-talsklubb Glasnost, följt av efterfest i Luthagen. När jag kom hem var den fortfarande jetlaggade amerikanen i köket.
- Amen to that, sade han när jag fnissande och vrålhungrig snubblade in för att äta smörgåsar med ost och ruccola.

I lördags bar det av mot Stockholm, sushi med S. och hennes kille M. och ett trevligt debutbesök på Debaser Medis (20-årsdagen öppnar många portar i huvudstaden). Dagen därpå brunch högst uppe i Kaknästornet. På onsdag åker jag dit igen, för att träffa J. (som jag sprang in i på Södermalm i lördags kväll, eftersom den där storstan inte är så stor som man kan tro).

/Matilda, Uppsala.

Högt

Tillbaka i Uppsala från N.Z., med minnen från höga höjder.

Once a nerd

Jag tänker på hur det vore att äga, tillika kunna bemästra, hästar. Jag skulle rida i grunda floder och dimhöljda skogar och mitt hår skulle flyga - nej! - sväva (i slow-motion) bakom mig. Till skillnad från många som har vigt sina liv åt att mocka, skulle mina anletsdrag inte kunna förväxlas med sådana som vanligen är utmärkande för hästar. Varför hästägare har en tendens att se ut som, ja, hästar förblir en gåta.

Det här är min sista natt i Havelock North. Tidigt imorgon bitti påbörjas en resa, kors och tvärs över Nordön, som på fredag avslutas i huvudstaden Wellington, varifrån jag tar flyget till Auckland, varifrån jag tar flyget till Stockholm (med mellanlandning i Kuala Lumpur).

Hemåt.

Planen för veckan som kommer präglas till stor del av min bottenlösa nördighet. Imorgon söndag styr vi kosan norrut. Då vi når vår första anhalt Taupo Bungy kommer tidigare nej-sägare, undertecknad inberäknad, att ges en andra chans. Målet för dagen, förutsatt att vi överlever eventuella fall, är Matamata, som under inspelningen av Sagan om Ringen-trilogin snarare bar namnet Hobbiton. Även om scenen nu kommer att se annorlunda ut, med betande får i stället för idoga, småätande hober i trädgårdsland, står kalasträdet kvar. På tisdag ska vi ge oss i kast med Tongariro Crossing i Tongariro National Park, eller - med ett annat namn - Mordor. Vandringen genom nationalparken kan ta upp emot tio timmar och erbjuder tydligen otroligt vackra vyer.

One does not simply walk into Mordor!

Släng dig i väggen, Boromir.

Under onsdagen åker vi söderut, för att framåt eftermiddagen hamna i Wellington. Dagen därpå har vi bokat en guidad LotR-tur i Wellingtonområdet och kommer bland annat att få se Sarumans trädgård, delar av floden Anduin och stället där hoberna gömmer sig för en sniffande Nazgûl under ett träd.

Wonderful.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Supernova, urgent star

Olika saker som inte känns helt i sin ordning just nu:
orättvisor
Mel Gibson
att sitta inne och plugga framför en skärm när det är 28 grader plus och solsken och samtidigt trevligt blåsigt utomhus.

På söndag morgon drar familjen K. ut på roadtrip i landet, varför jag snarast skulle vilja ha min hemtenta färdigbakad och inskickad.

Annars har jag klippt håret och köpt en svart blomster/fågelburr-liknande sak från 20-talet i en second hand-butik i närliggande art deco-staden Napier. Den gör studierna mer intressanta.

Pang pang pang.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Årsförhör 2009

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Bodde utomlands, vandrade fram till okända människor för att prompt och med en hurtig hälsningsfras placera min kaffekopp på deras bord, var arbetslös, arbetade inom hemtjänsten, skrapade en bil, bjöds på mousserande i ett klassrum, dansade på O’Learys, dansade på Kalmar nation, gick på Arvikafestivalen, gick på stadsfestival, inredde ett studentrum, hånglade i Ulla Hau, agerade värdinna i eget hushåll, skrev en pjäs, köpte tvättmedel, övergavs, besökte Oceanien.

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag hade ett, och det höll jag inte.

Vilka länder besökte du?

Schweiz, Italien, Frankrike, Holland, Storbritannien och Nya Zeeland.

Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?

27 februari, då jag flyttade till Paris. 2 maj på Fågelsången; ett år senare. Midsommarafton. Födelsedagen.

Vilka var dina största framgångar 2009?

Jag blev mer social, även om någon vill argumentera för att jag redan var det, eller inte har blivit social över huvud taget, tvärtom; började recensera skivor igen, vann en Tradera-auktion, fick bevaka ett flertal festivaler å lokaltidningars vägnar under sommaren, började skriva för Kalmar nations tidning Gyckeln, klarade av höstterminen med genomgående bra betyg.

Största misstaget?

Att jag inte valde att studera på Sorbonne, med studiemedel, i ett halvår i våras. På så vis hade vistelsen i Paris blivit mer ingående och pengarna hade inte behövt ta slut.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nej. Jag brände mina ben på annandag jul.

Bästa köpet?

Resorna, mitt skrivbord, mina hållbara Doc. Martens, min Way Out West-biljett, min dator och mina antikvariatsböcker.

Vad spenderade du mest pengar på?

Resor i första hand. Därefter kläder och rödvin, förmodligen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Fårö i den sena sommaren. När N. kom till Paris, lätt berusad i solglasögon. Att sitta vid kanalerna i Amsterdam. Att hälsa på H. i London. Att fira födelsedagen med nära vänner.

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2009?

Paris - Patrick Wolf
This is the way - Devendra Banhart
Daniel - Bat for Lashes
Scenic world - Beirut
When I grow up - Fever Ray
They made frogs smoke ‘til they exploded - múm
She’s lost control - Joy Division
Come back song no. 1 - Lacrosse

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Inte gladare än 2008 - året då allting hände: explosioner - men ändå gladare än alla år dessförinnan.

Hur många one-night-stands hade du?

Inga, faktiskt.

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Ältat.

Hur tillbringade du julen?

På resande fot med familjen i Nya Zeeland. Min pappa hoppade bungy jump och vi åt osande pizzor från Pizza Hut när vi kom hem, framåt kvällen. Klappar öppnades på juldagens morgon. Det var befriande annorlunda.

Blev du kär?

Ja.

Bästa böckerna du läste i år?

Mandarinerna - Simone de Beauvoir
Gentlemen - Klas Östergren
Bübins unge - Mare Kandre

Största musikaliska upptäckten?

múm.

Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

Ett gäng väninnor kom upp till mitt studentrum i Uppsala; vi drack giftgröna drinkar och pratade och lyssnade på nostalgisk musik och dansade på en korridorsfest runt hörnet.

Hur skulle du beskriva din stil år 2009?

Förvirrad.

Vad fick dig att må bra?

Vännerna, resorna, kulturen, min snowboard, N., Södermalm, London, kaffe, Göteborg mitt i natten.

Vem saknade du?

Familjen.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Dandy

2010.

TV-kanalerna, som i Nya Zeeland är pepprade med reklampauser och dålig sit com, presenterar listor med 00-talets - Spirit of the 00’s - eller årets bästa musikvideor. Ett helt årtionde har passerat förbi sedan millennieskiftet. Då var jag rågblond, tio år gammal, kort för min ålder och skrämt uppspelt på en snöbeklädd gata i Kalmar. En salongsberusad väninna till mina föräldrar hällde Pommac på min jacka och fnittrade fram ett oj och det känns inte alls som om tio år har gått.

2010.

Jag har inga nyårslöften, annat än att jag ska bli en bättre människa. Regelbundna uppgraderingar. Social skills, et cetera. Annars ska året bli ett de nya upplevelsernas år.

Exempel:

1 januari. Spela på hästar.
Jag satsade 10 dollar på icke-populära Arctic Heights, eftersom jag - om hästen mot alla odds hade vunnit - skulle ha kammat hem storkovan. Nu gjorde hästen inte det. Området var fullt av uppklädda (verkligen uppklädda, i stora frasiga hattar och långklänningar) Hastings-bor och snoriga, glassätande barn.

Jag undrar om människor är lika uppklädda på Kalmartravet.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

En expedition

De senaste veckorna, från minusgrader och knastrande snö till ljummet poolvatten utanför fönstret, har varit omtumlande. En kväll, när klockan närmar sig midnatt här och middag i Sverige, finner man sig plötsligt sittande i skräddarställning på en fram till nyligen okänd bädd, i ett fram till nyligen, och i stor utsträckning ännu, okänt land. Kläderna har packats upp och stuvats in, romanerna ligger tryggt på nattygsbordet, en lillasyster med blont hårsvall som en storm på huvudkudden sover i sängen intill och en långsam vardag har börjat infinna sig.

Två dagar innan avfärd, den sextonde, blev jag 20. Vuxen, eller åtminstone inte längre att räkna som tonåring. Limbo av ambivalens. Dagen firades med ett första besök på Bolaget, appletinis, fest och en bunt vänner från när och fjärran, som jag härmed skulle vilja ta tillfället i akt att tacka. Jag har förärats med fånigt goda vänner. Tack för att ni tog er upp till frusna, knastrande Uppsala och tack för att ni finns till. Och till L., som snart åker till Neapel för att strosa i grå gamla gränder och studera italienska, skulle jag vilja kasta iväg ett lycka till. Du är modig och bra och jag kommer att sakna dig.

Den artonde befann jag mig så i ett flygplan, någonstans ovan Långtbortistan och väl omhändertagen av Malaysia Airlines uppiffade flygvärdinnor. Etapp ett, Stockholm Arlanda-Kuala Lumpur International Airport, klarades av på tolv obekväma timmar. Jag sov inte en blund utan hängav mig i stället åt, bland annat, P.S. I love you (misstag) och District 9. På KLIA väntade ett förhandsbokat hotellrum, komplett med dusch, kaffe och dunbädd, och femton timmar senare kunde en andra och sista etapp inledas.

Resan fortlöp med andra ord förvånansvärt smärtfritt. Jag fumlade varken bort pass eller plånbok, glömde sjalen i sätet men insåg - vilket inte är likt mig - redan efter tre rader vad jag hade gjort; jag gick inte vilse på enorma KLIA, blev aldrig medförd till ett litet, svettigt rum för att kroppsvisiteras, undveks av knarkhundar och behövde inte ens krångla med datorn för att placera den i en speciell låda vid säkerhetskontrollen. Det var för smärtfritt för att vara sant. Min väska bestämde sig därför för att inte anlända till Nya Zeeland med mig. Den trivdes bra i fuktiga Malaysia, bland de uppiffade flygvärdinnorna.

I Auckland väntade släkten, bestående av familjen (minus en äppelplockande lillebror) och moster med familj. Ett par tröstande cheeseburgare senare for vi iväg mot området Coromandel och turistorten Whitianga, tre timmar från Auckland, där vi hyrde ett hus vid havet i ett par dagar. Coromandel är ett speciellt och vildvuxet område, med krokiga vägar och otaliga bondgårdar. Vi vandrade i djungeln, ner till den gömda stranden Cathedral Cove och dess stenformationer. Vi undersökte attraktionen Hot Water Beach, där underjordiska varma källor värmer upp stranden och turister mödosamt gräver egna pooler invid vattenbrynet. Vi gick på spa, tog färjan över till Cooks Beach, besteg ett lagom högt berg och åt på det charmiga kaféet Eggcentric, där varje måltid, oavsett vad, innehåller ägg i någon form.

Snart bar det av på nytt. Nästa anhalt blev den alldeles särdeles illaluktande staden Rotorua, där min resväska duktigt nog väntade på mig. Vi bodde på motel (en form av boende som tycks vara väldigt vanlig i Nya Zeeland, som vidare tycks vara ett land utan kollektivtrafik) och besökte det maoriska kulturcentret Te Puia, som inhyser såväl lärorik antropologi som två inburade kiwifåglar och anledningen till stanken: massor av varma, pysande källor. Jordens svaveldoftande innanmäte på vädring.

Nya Zeeland har fått en stämpel som en extremsporternas högborg. Backpackers som passerar genom landet lämnar det inte förrän de har hoppat bungy jump och i varannan butik i städerna säljs attiraljer för surfaren. Vårt resande sällskap ville givetvis inte vara sämre. Min lillebror H. rullade i en Zorb i Rotorua, vilket innebär att du rullar nerför en backe inuti en platsboll delvis full av vatten. Ja, en plastboll. Dagen därpå, på julafton, packade vi åter ihop våra saker för att fara söderut. På vägen stannade vi till utanför staden Taupo. Bungy jump stod på schemat och jag vankade oroligt av och an på bron ovan Waikatofloden, från vilken de modiga hoppade rakt ut. Fritt fall. Jag önskade att jag var en sådan som vågade; önskade att jag fortfarande kunde överraska mig själv. Det får bli en annan dag. Jag tänker inte lova att jag ska ha hoppat innan jag reser hem härifrån. Jag önskar bara att jag fortfarande kan överraska mig själv och har ännu inte givit upp allt hopp.

Min pappa kan fortfarande överraska mig. Här finns en video på hans hopp. Det är perfektion.

Mina föräldrar och tre yngre syskon har bott, arbetat och gått i skolan i Nya Zeeland i ett halvår nu. De bor i ett svart hus med lurviga heltäckningsmattor och pool i den fina, sömniga förorten Havelock North i Hawke’s Bay. Där är jag nu, mitt i natten i det svarta huset, med en sovande lillasyster i sängen intill. Kusinerna hyr ett hus femtio meter härifrån i en vecka till, imorgon stundar vinprovning och tempot är lågt. Jag trivs med det.

/Matilda, Havelock North, N.Z.

Green Park

Jag var och hälsade på min bästa vän H. - för närvarande bartender på en kvarterspub - i London för ett par veckor sedan. Här är jag och M., som kom till stan från sina studier norrut, i Green Park, bland alla löven.

Foto: H.

Samtal

Nina Hemmingsson.

Erica Jong

På en buss från Kalmar till Stockholm, hela dagen. Där var mannen med död i andedräkten, precis bakom. Där var damen som inte kunde bestämma sig för om hon ville läsa kioskvältare eller rastlöst blicka ut genom fönstret, precis bredvid; irrande blick på inget, annat än regn mot asfalt och grånade stugor som en gång var belägna i lummiga skogar och kanske befolkade av framtidstro - men som nu går under intill motorvägar och av snoriga barn utkastade Cola-burkar. Jag hinner knappt undra över vem som bor där (och varför) innan stugan ersätts av en annan, eller av reklam som stolt indikerar att det kommer ett McDonald's om tre kilometer.

Under pappret som omhöljde min bok och tidsfördriv - införskaffad på ett antikvariat förra veckan - gömde sig ett blått omslag med rosa, fluffiga moln. Det är ofta så: när pappret kring boken har blivit slitet och fult och man tvingas ta bort det, finns där under ett vackert omslag som ger boken än mer rättvisa. Som i fallet Erica Jongs Rädd att flyga, och de fluffiga molnen.

Erica Jong.

Författaren och journalisten Isadora Wing funderar över äktenskapet, som boja eller trygghet; hon funderar över frihet och ensamhet, över om dessa två måste gå hand i hand och om hon i sådana fall är kapabel till att våga kasta sig ut och iväg. I stället för att slita sig loss från bojorna genom att bosätta sig i en enslig stuga på en alptopp - med skrivmaskin och ostörda tankar - överger hon sin make för att ge sig ut på en märklig resa genom Europa, med en man som hon precis har träffat. Är det frigörelse? Kanske. Jag har fortfarande hälften kvar.

I Kalmar var det som vanligt, vilket var en lättnad. När allting rör sig står gamla hemstaden still (inte bokstavligt talat; där fanns ju till exempel värsta nybyggda shoppingkomplexet). Vi hade kul, orden tog aldrig slut och jag saknar vännerna, redan.

Ingen fantasi - det är det som gör en människa till ett odjur.

Writer's block

Skrivkramp. Jag borde ha skickat in en fyndigt författad, lagom lång och tänkvärd krönika i morse. Inspirationen flög bort över domkyrkan efter morgonens föreläsning om politiskt PR. Jag tror att jag behöver sömn, alternativt en sådan där shot med Red Bull som säljs intill desinfektionsmedlet på ICA.

Hemkommen

But oh don't you miss Soho
Where everybody goes
La de di la de di da diddy

Uppdatering kommer när tid finns. Min välkomstkommitté hälsade glatt och bestod av regn, damm och arbete. Jag kom hem vid halv fem inatt, seminarium fem timmar senare. Min prestation var tvivelaktig.

London i november.

And if I seem a little strange, well, that's because I am

The Smiths, Unloveable

Ikväll drar jag härifrån till Stockholm, imorgon vidare till London.
Vi hörs.

En inblick i Spelet

Det här är jag när jag tittar på minimala fotografier på Uppsalas konstmuseum i min färgglada utstyrsel, dagen efter. Gul. En oväntat nog överrepresenterad färg på fredagens tillställning.


På Kalmar nation väntade undersökande journalistik i Günter Wallraffs fotspår. Inför nästa nummer av nationstidningen, som kommer ut någon gång i slutet av månaden, har vi studerat omdiskuterade The Game, eller Spelet, av Neil Strauss (som nu tycks ha fått en svensk motsvarighet i självhjälpsboken Alla får ligga av Henrik Fexeus). Det är en djuplodande guide i hur man, som smått socialt missanpassad eller ständigt bortvald kille, kan hitta sitt livs kärlek, eller åtminstone någon som är villig att följa med en hem för en halvtimme. Neil Strauss arbetar taktiskt - steg efter steg - med att måla upp könsnormer och hur dessa bör betraktas eller användas för mannens vinning. Spelet erbjuder en boost självförtroende för den som är ute på jakt, då devisen är att alla killar kan, om de bara ges en förståndig Neil Strauss-knuff framåt.

Vi införskaffade en lightvariant av Neil Strauss raggningsbibel vid namn Lär dig Spelet på 30 dagar och antecknade grundläggande råd (Lär dig inleda, Lär dig samtala, Dag 22: nu ska vi fokusera på att få hennes telefonnummer!). I fredags kom så kvällen för den stora prövningen. Frågeställningen var dels om Spelet verkligen kunde fungera, dels om Spelet kunde fungera lika väl för en kvinna som för en man.

En nationsklubb i Uppsala är förvisso inte en stel bar i USA. På nationsklubben i Uppsala höjer ingen på ögonbrynen när en tjej köper en öl till en kille. Det mesta går och det mesta gick, med blandade resultat. Mitt försöksobjekt blev X från Kalifornien, då han lägligt nog stod ensam i ett hörn vid tillfället för undersökningen. Resultat: över förväntan, följt av två timmars hukande under bord. Det tog cirka 02.30 minuter innan X från Kalifornien, utan ett ord, kutade bort till baren och köpte mig en cider. Jag hann inte protestera, vilket jag annars hade gjort. 1. Jag är upptagen och 2. jag ogillar konceptet som går ut på att ge varandra gåvor - som en form av ett inte sällan påtvingat löfte om umgänge - trots att man bara har talat med varandra i någon timme (eller 02.30 minuter). Nu arbetade jag visserligen undercover och cidern stärkte vår undersöknings trovärdighet. När X från Kalifornien blev väl närgången genomförde jag min flykt, och tvingades gömma mig för honom resten av kvällen. Alltså, generaliserande slutsatser: 1. det går alldeles utmärkt att inleda en konversation med en allmän fråga om exempelvis musik. 2. Amerikaner är vana vid att killen ska bjuda, gärna fort och utan att först fråga tjejen huruvida hon vill ha något eller inte. 3. Ytterligare en anledning till varför man inte bör bjuda okända människor på drinkar är de skuldkänslor som drinkens mottagare får erfara efter att hen har dissat köparen av drinken. Jag tycker synd om X från Kalifornien, som inte förstod att han blev utsatt för ett test och som inte förstod att en cider inte automatiskt betyder vilt-sex-i-din-90-säng.

Nej, Neil Strauss kan gå och dra något gammalt över sig.